Vi har en ny tjej på Lejonhjärta som heter Miki. Jag älskar Miki! Hon är inte bara sjukt rolig och smart utan också omtänksam och initiativrik. Sedan hon kom har det blivit ännu roligare att gå till jobbet. Hon överraskar med fin-frukost, drar grova skämt, ser till att det blir AW, cyklar över halva stan för att köpa vegetarisk hälsosallad till alla, tackar inte nej till en vin-lunch och är en driftig och kreativ festfixare som redan har börjat samla ihop rekvisita och planera menyn till den kommande Lejonhjärta-festen (i november). Men säg den sol som inte har sina fläckar.

Jag och Danne har ju identifierat de tre viktigaste faktorerna för träningsmotivation:

1. Pengar
2. Tävling
3. Att psyka varandra

För att vi ska få 250 kronor per träningstillfälle pålagda på lönen måste vi dokumentera varje träningstillfälle med en bild som oftast levereras tillsammans med en självgod kommentar samt något taskigt och nedlåtande påstående om mottagaren. Det som är bra med det är att mottagaren oftast omedelbart springer ner till gymmet / badminstonhallen / löparspåret och skickar något ännu drygare tillbaka. Jag har kommit på att det bästa är att gå ned och träna en timme innan gymmet stänger klockan 23 och sedan avvakta någon halvtimme innan jag skickar för då är det försent för Danne att tränings-hämnas. Haha!

Faktum är att det funkar. Vi tränar regelbundet nu! Trodde vi. Ända tills Miki frågade om hon fick vara med. Igår skulle Mikis träningstillfällen sedan den 25 augusti införas på vår lista. Det blev lite tryckt stämning efter det (ställningen i biljard gjorde ju förstås också sitt till).

Mikis första sms (på tränings-tema) löd: ”Jag har sprungit 10,6 kilometer” och så var där en bild när hon gjorde V-tecken, knappt fuktig om nästippen. Miki är vår tränings-guru nu, hon lika delar peppar och hotar och är alltid den goda förebilden. Som till exempel sist vi var på Haga Deli och jag och Danne tog varsin pizza till lunch. Då valde Miki en barnpizza, eller en ”fitness-pizza”, som hon informerade oss om att det heter egentligen. Visste inte att det var den riktiga benämningen.

När hon skulle handla lunch till oss senast (självklart joggade hon på typ tre sekunder till något obskyrt ställe på andra sidan St. Eriksbron) fick vi ett sms med frågan om vad vi ville ha – wrap eller sallad? Innan vi hann svara, kom det ett nytt sms: ”Det blir sallad till alla. #agressivahälsoochfitnesscoachen”

Eftersom jag har upptäckt att skräck är en bra träningsmotivator kommer jag nog snart att tävla i Strong Woman, ni vet den där grenen när man lyfter bilar och drar upp träd med rötterna.

Coachen i brudskrud: