In the eye of the beholder.

Igår blev min blivande man kidnappad på Balettakademin av nio magnifika män. För att inte offret skulle misstänka att något var i görningen var var det förstås viktigt att inte ägna sig åt avvikande beteende  innan (det var för övrigt just det som röjde mitt möhippe-gäng exakt en vecka tidigare – ”ta sovmorgon, älskling” är definitivt ett exempel på extremt avvikande meningsbyggnad i vår familj vilket fick mig att stryka runt väggarna med  misstänksamma Marty Feldman-ögon från klockan 8 på morgonen).

Målsättningen att inte ägna sig åt avvikande beteende ställde förstås till det en smula för svennis-gänget. Eftersom vi aldrig någonsin planerar något hemma hos oss tidigare än 20 minuter i förväg kunde jag inte se till att lördagen, vilken alltid inbegriper lämning av sonen på hans street dance, var uppstyrd i förväg. Normalt börjar lördagen alltid med att vi skäller som bandhundar med kudd-skrynkliga bulldogansikten på varandra, morgonrara som vi är  – den som skäller högst slipper  lämna. Jag hade planerat att gå in i karaktär av pitbull med pms eftersom killkompisarna helst ville haffa honom utanför dansskolan. Men så blev det icke.

Dagen innan anlände nämligen Lejonhjärtas nya datorer och tack vare teknikens under och min egen listighet (jag beslöt mig för att spegla min gamla dator) möttes jag av beskedet på skärmen att det återstod 19 timmar innan överföringen var klar. Klockan 9.45 en fredag. Med två annonslämningar och en företagspresentation som skulle skickas.  Jag gav givetvis uttryck för min frustration över detta på ett mindre samlat sätt när blivande ringde varför han omedelbart kontrade med: ”Perfekt – då lämnar du på dansen imorgon och hämtar datorn efteråt”. Det blev trots allt bra i slutändan, killarna plockade honom när han kom (försent med andan i halsen, förstås) för att hämta sonen. När han fick syn på sin bäste vän utbrast han förvånat: ”Vad f-n gör du här?” innan han kastade sig ner för trappan till danssalen.

Med min egen kidnappning så färsk i sinnet var jag lite pirrig å hans vägnar, men faktiskt på ett enbart positivt sätt. Jag kände mig ganska säker på att svensexan inte skulle innehålla element av förnedring, knädans eller skrämsel-moment. Vi är liksom för gamla för det. Och det gjorde den inte heller. En överlycklig kille kröp ner i sängen vid halv 5 på söndagsmorgonen gnolandes på:  ”Drinking rum and Coca cola”. Han viskade även ömsint (eller ja, lite som Leif GW på absinth) i mitt öra att han hade skapat odödlig konst, att motivet var jag och att jag inom kort skulle få avnjuta mästerverket.

När konstverket levererades dagen därpå av GW:s bror bröt jag ihop av skratt. Den smått bakfulla upphovsmannen himself var mindre road och frågade på fullaste allvar om jag blivit blind eftersom jag alldeles uppenbart missade porträttlikheten och vad det var som var så himla roligt egentligen? Det var det här:

20140413-231403.jpg

Jag vet inte, men jag anar plötsligt att jag förmodligen borde vara ytterligt tacksam att jag alls blir gift.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s