Idag började Henry skolan. Jag tror att de flesta minns sin första skoldag, ungefär som vi alla minns vad vi gjorde 11 september eller som att våra föräldrar minns vad de gjorde när de fick höra att  JFK blev skjuten. Det kanske låter som en konstig jämförelse, men jag minns i alla fall att jag var skräckslagen. Jag gissar att det ofta är en känsla av skräckblandad förtjusning, somliga mer förtjusta och andra mer skräckslagna. Tycker att den här bilden, som jag knäppte på Henry strax innan 0:orna blev uppropade för att gå in i sitt klassrum för första gången, är ganska talande:

Just  den här killen har varit mer åt det förtjust förväntansfyllda hållet (sedan ungefär ett år tillbaka) – stormförtjust faktiskt – men när vi hämtade honom idag deklarerade han att det där med skola inte var hans grej. Han var mycket missbelåten över att de inte fick lära sig någonting, förutom att de de ska vara tysta när läraren klappar i händerna och att de inte kommer att få en enda läxa första året. Hans 14-åriga storasyrra tittade länge på honom, lite som om hon tittade på en grön utomjording med ett lila horn i pannan och inte sin lillebror, men hon höll sig – tack och lov – från att säga någonting.

Igår frågade vi förresten  Henry vad han skulle säga om fröken frågade vad hans föräldrar jobbar med. Han tänkte efter en liten stund innan han svarade:

– Mamma är en datanörd och pappa är en supernörd.