Min Freak Show

I torsdags hände det. En dröm gick i uppfyllelse när jag fick ha mitt livs första vernissage. Den här bilden visualiserar hur det kändes på ett väldigt bra sätt:


Att det överhuvudtaget hände är tack vare den här mannen:

Han, det vill säga Tomas Edlund som äger Hos Tomas, frågade mig i augusti om jag ville ställa ut hos honom. Eller ja, jag kastade faktiskt ur mig frågan några månader tidigare när jag var där och klippte mig och råkade vara på mitt allra fräckaste humör. Han sa ”visst!”, men när han väl ställde frågan på riktigt blev jag lika delar överlycklig och livrädd. Kanske mest livrädd varför det tog nästan fem månader innan jag tordes. Eftersom Tomas löpande har utställningar med RIKTIGA konstnärer och fotografer kändes det mer hjälp än hurra. Min enda förhoppning var faktiskt att ingen skulle hånskratta. Eller kräkas. Ingen hånskrattade, vad jag märkte i alla fall, dock var det några som kräktes. Fortsätt läsa

Bröllopsresa i Berlin

På höstlovet var det äntligen dags för mig och Pelle att  bege oss på smekmånad/bröllopsresa ett och halvt år efter självaste bröllopet (eftersom vi är de mest välplanerade människor som finns i hela världen). Det blev en weekend i Berlin. Och inte vilken weekend som helst – utan världens roligaste weekend! Det roliga drog igång nästan direkt, närmare bestämt  redan klockan 7 på morgonen på tåget från Ängelholm när vi fick syn på på ett danskt flygblad med den fantastiska rubriken: ”Uhuhuuu…Halloween”.

Vi läste rubriken om och om igen på olika roliga och jätteläskiga sätt och skrattade så att vi grät till våra morgontrötta medresenärers stora glädje. Här tror jag Pelle säger något i stil med: ”Uhuhuhe…Halloweene.” Du kan säkert förstå hur rädda alla blev. Och hur skojigt det var!

Fortsätt läsa

Så mycket bättre.

För några veckor sedan när jag kom jag hem från jobbet sent en fredag fann jag Pelle på vår säng stirrandes tomt framför sig. Han berättade lite tvekande att han hade gjort en grej som han eventuellt borde ha stämt av med mig först. Jag bekände snabbt att jag hade gjort detsamma.
– Vad har du gjort då? frågade han. Fortsätt läsa

Hillabillylördag på alla fyra

Igår ringde överraskningarnas mästare (Pelle) och berättade att han hade en överraskning till mig. Kunde förstås inte låta bli att luska trots Pelles uppenbara missnöje över detta. ”Kan du inte bara  vänta och se, du gillar ju överraskningar?” Nej. (Alltså jag gillar överraskningar men är också född allmänt irriterande). Fortsätt läsa

Tips till efterblivna zombie-älskare

Om du som jag plöjer Walking Dead för sjunde gången och rent allmänt är lite dålig på att snappa upp saker och ting vill jag tipsa dig om  något som kommer att ge ditt liv en helt ny mening: Det finns en spinoff-serie som heter ”Fear The Walking Dead” som utspelar sig i begynnelsen av zombie-apokalypsen!

Jag fattar inte hur jag har kunnat missa det, speciellt inte eftersom jag insåg att jag till och med följer ”Fear The Walking Dead” på Instagram. Till mitt försvar beror det kanske lite på att jag följer alla TWD-konton i hela världen på Instagram (inklusive de  ryska).
Fortsätt läsa

Årets Eagle-Eye Cherry-prank. 

Igår skulle jag och Danne hem till våra kollegor Elisabet och Binge efter jobbet för att äta middag och diskutera ett kommande projekt.

På vägen dit besökte vi systemet och det var där Danne på ett högst beundransvärt sätt lyckades genomföra det där  som står i rubriken. När jag står och ställer upp flaskor på rullbandet passerar Danne. På vägen förbi böjer han sig blixtsnabbt fram och frågar viskande ”hur går den där Eagle-Eye Cherry-låten nu igen?” Därefter går han ut ur kassan. Eftersom jag och Danne är som två (astöntiga) syskon som alltid tävlar om precis allting är min instinktiva reaktion att jag måste komma på skitsnabbt hur låten går.

Jag släpper således allt och slår ut med händerna i luften och skriker: ”Ge mig en sekund” (adresserat ingen eftersom tävlingsnerverna gjort att jag inte ens märkt att Danne inte ens är i närheten). Efter att ha stirrat ut i tomma luften ganska mycket längre än en sekund (med gissningsvis galen blick) börjar jag sjunga ”Save tonight”, på hittepå-engelska eftersom jag inte minns texten. Det är när jag står där, sjukt nöjd över att jag kan melodin, ylandes ”hey tomorrow, and the achy breaky boo” som jag ser att han står där, bakom mig i kön. Den här snubben, alltså:

Riktigt så här hängiven såg han dock inte ut när han tittade på mig.

Jenny Strömstedt överraskar igen.

I söndags replikerade Jenny Strömstedt  i Expressen på reaktionerna hon fick från mig och många andra på sitt Instagram-inlägg där hon hyllade djurparker i allmänhet och Kolmården i synnerhet.

Det hade hon lika gärna kunnat strunta i eftersom det var lika tandlöst som ett lejon på cirkus. Jag förvånade faktiskt både mig själv och min stackars omgivning – som utsatts för mitt gormande och orerande i förra veckan – med att inte ens bli upprörd. Konstaterade istället med en axelryckning att det mest kändes sorgligt att hon inte orkade anstränga sig mer – vare sig att ta in de argument hennes antagonister anför eller för att propagera för sin sak. Det enda hon egentligen (åter) klargjorde var hur lite hon bryr genom att högst nödtorftigt försöka sopa över de värsta grodorna med lite klichéer om att ”verkligheten ser helt annorlunda ut” och referera till denna bistra verklighet genom att ömka några utrotningshotade djur hon googlat fram. Det är förbannat  tröttande med dessa gamla aparta argument.

Hon skjuter ungefär lika högt över mål som jag gjorde när jag spelade fotboll i GFF i mellanstadiet (vi – och framförallt jag som till råga på allt var forward- var så dåliga att vi fick chokladbollar om vi förlorade med mindre än fyra mål). Jenny berör till exempel inte ens aspekten om att det fortfarande handlar om kommersiell verksamhet (som profiterar på varelser som lider) utan tar istället upp vicenterna och en nästan utdöd hjort i sitt försvar för Kolmården. Jag kan kanske ”köpa” vicenterna och till och med hjorten, men inte delfinerna som blir blinda, tar livet av sig och förnedras som skojiga clowner i en liten klorerad tank. Och var kommer myrkottarna och palmoljan in i bilden?
Fortsätt läsa

Öppet brev till Jenny Strömstedt: Det trodde jag inte om dig.

Hej Jenny,

Jag såg att du har varit på Kolmården i veckan med din familj. Du skrev på Instagram att du vet att ”man i många fall kan vara kritisk till djur i fångenskap”, men att du något generat måste erkänna att fick anstränga dig ”för att inte fulgråta under delfinshowen.” Därefter lyfte du djurparkernas behjärtansvärda roll i vårt samhälle; ”att fostra en generation barn som förhoppningsvis kommer att ta hand om jorden och dess artrikedom bättre än vi har lyckats med”. Det gör mig så outhärdligt sorgsen att det är just du som skriver de här komplett infantila orden, inte bara för att du har sextioniotusen följare på Instagram, utan av en anledning som jag tänker återkomma till.

Jag kan till att börja med inte låta bli att undra vad all världens djurparker gjort för fel med tidigare generationer? Varför de/vi inte tillförskansat oss dessa storartade insikter? Jag kan framförallt inte låta bli att undra hur i hela friden du kan tro att man förmedlar de insikter du nämner genom att hålla vilda varelser på ett sätt som ligger ljusår ifrån deras naturliga sätt att leva? Vad förmedlar egentligen fyra lessa jättekatter på en åker som betraktas genom en glasbubbla av glass-kladdiga barn och föräldrar som trängs och knackar på glaset för att få en reaktion? Fortsätt läsa

Min riktiga födelsedag

Häromdagen fick jag återigen tillfälle att utforska det där med att carpa dagen, alltså att leva i nuet och verkligen njuta och såna grejer. Anledningen till att jag fick det var att Micki hade bestämt att det var dags att fira min 40-årsdag på riktigt, det vill säga med fest och flärd istället för operation och morfin. Micki är rätt så bra på att fira på riktigt för att uttrycka en grav underdrift. Hon inledde med att kidnappa mig helt sonika mitt i ett möte, vilket för övrigt förmodligen var en ofantlig tur eftersom just det mötet höll på att balla ur lite delvis tack vare ”någons” obscena skämt om kundens skägg. Fortsätt läsa

Jag vann! 

Det var så himla roligt och såklart lite överraskande förstås, men tänk ändå att jag vann Vårruset! Nu kanske du tror att jag försöker vara lite klok och tänker föra någon vacker tes om hur jag övervann mig själv genom att lyckas flåsa hela varvet runt utan att stanna och att alla vi kvinnor som deltog är vinnare, men det tänker jag verkligen inte. Jag menar alltså att jag vann. Fortsätt läsa