Vardaglig feelbad-panik

Ett tips till dig som alltid undrat varför vampyrer föredrar oskulder.

/ Mamma Chips / Lämna en kommentar

Du vet det där när man går och ser en film som alla höjt till skyarna? Fastän man kanske tycker eller liksom inser att filmen är väldigt bra så känns det inte så. De höga förväntningarna tar död på allting. Därför vet jag inte riktigt hur jag säga det här. Jag vill bara att du ska gå och se ”What we do in the Shadows” för det är världens roligaste, underbaraste och mest fantastiska film och jag älskar alla rollkaraktärerna mer än mina egna barn.  Tusan också. Nu skrev jag det ändå. Försök glömma bort mina ord men lova att du går och ser den. Det här smakprovet torde göra susen:
Klicka här för att se ett klipp från världens underbaraste film.

musik what we

Nu ska jag hypnotisera dig (ett litet tricks som jag lärt mig från filmen): Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. Se den. What-We-Do-In-the-Shadows-blod 687883034_3876557517001_wwdits-clip
PS: Svaret på frågan i rubriken får du förstås när du går och ser den. Se den. Se den.

Hur går det med rökningen då?

/ Mamma Chips / 3 kommentarer

Tackar som frågar, men vad är det för en dj-vla fråga? Varför inte: ”hur går det att inte röka?” eller: ”har du börjat röka ännu?” (med undertonen: det var väl det jag trodde, ditt karaktärslösa blötdjur).

Blir så förbannad, precis som om alla förutsätter att det redan har gått helvete. För det har det verkligen inte gjort, gått åt helvete alltså, tvärtom allt är helt perfekt; jag röker inte och alla i familjen lever.

Stämningen? Ja, den kanske inte är på topp hela tiden. Och ja, jag går och lägger mig direkt efter barnen eftersom mitt liv är så meningslöst nuförtiden och japp, jag har blivit jättetjock fastän jag tränar nästan varje dag.

Nä, nu ska jag gå och se om jag kan sno en till av Lydias gudomliga cup cakes som egentligen är avsedda för personalen på Ulla Winbladh som har möte, men DET SKITER VÄL JAG I!

Skärmavbild 2015-01-20 kl. 16.16.53

Om fyra dagar är jag fri.

/ Mamma Chips / 5 kommentarer

Det är så himla skämmigt egentligen. Det där att jag har rökt i mer än halva mitt liv. Ett djupt deprimerande faktum som motsägelsefullt nog i en rökares högst irrationella hjärna utan större problem kan förvandlas till ett argument för att inte sluta. Det finns för övrigt få saker som inte kan omvandlas till ett argument för att inte sluta i en rökares högst irrationella hjärna.

Som till exempel förra året då jag, min motorik trogen, Kalle Anka-halkade på en landgång och slog i huvudet så att jag tuppade av. På akuten kom en läkare in till mig på natten, satte sig på min säng och tog min hand, vilket räckte för att det skulle gå kalla kårar längs hela min ryggrad. Läkaren sa att det inte var någon fara med vare sig huvud eller nacke men att de på magnetröntgen hittat ett UFO (alltså någon oidentifierbart objekt) i min hals. Efter de sex längsta månaderna i mitt liv fick jag veta att det inte var något livshotande. Men trots att det kändes som om ett elakt fyllo med bristande impulskontroll stod på insidan av mig med pekfingret på en avtryckare från och med det ögonblick som läkaren yttrade de där orden tills utredningarna var klara – slutade jag? Nej. Först sa jag att jag skulle sluta när jag visste var det var eftersom jag var så himla rädd och nervös. Därefter förlängdes fristen tills jag fyllde 40 år vilket sedermera omformulerades till att jag inte skulle röka året efter att jag fyllt 40. Nu är den tiden kommen och det är nog med usla ursäkter och löjliga undanflykter. Och det känns faktiskt som en befrielse. Det är i alla fall någonting jag försöker intala mig, med god hjälp av boken ”Äntligen icke-rökare” som jag läser för tredje gången (den är bra och har funkat förr, har lite dåligt minne bara).

Så från och med att jag vaknar den 1 januari ska jag aldrig mer röka. Herregud, blir nervös och börjar ångra mig bara jag skriver de oåterkalleliga orden. För det är nämligen därför jag skriver dem, för att det ska bli omöjligt att ändra sig. Gud, så vidrigt det kommer att bli. Eller jag menar: gud så vidrig jag kommer att bli. Jag brukar* och tänker även denna gång sluta utan hjälpmedel dels för att det blir mer tävling då – vilket vanligtvis är min bästa drivkraft – och dels för att jag inte vill bli beroende av nikotin i någon annan form, som tuggummi eller snus. Om du skulle råka stöta på mig de närmaste veckorna är jag mer än tacksam för alla typer av överseende med min vidrighet. Mest synd kommer det att bli om Pelle. Jag brukar nämligen se till att bli så mycket ovän med honom att han begär skilsmässa med omedelbar verkan bara för att jag ska kunna tänka: ”herregud, allt är så åt helvete att jag lika gärna kan ta en cigg”. Det är inte hittepå. Den gigantiska nervositeten inför det som komma skall gör sig redan påmint, därför har jag skrivit en lista på allt som är dåligt med att röka. Här är den:

  1. Man kan dö.
  2. Andra kan dö om man röker på dom.
  3. Man är en sjukt dålig förebild.
  4. Man åldras i förtid och blir ful.
  5. Man går runt och har ångest över att dö, vara en dålig förebild, bli ful och åldras i förtid.
  6. Det kostar massa pengar.
  7. Man luktar illa.
  8. Stigmatiseringen (alla – utom andra rökare – hatar rökare).
  9. Det är trashigt och töntigt.
  10. Man missar alla trevliga händelser för att man inbillar sig att man måste springa ifrån och ägna sig åt ”njutningen” att stå i sin ensamhet och huttra på en balkong samtidigt som man suger i sig cancerogena ämnen.
  11. Om man blir sjuk och dör kommer ingen tycka synd om en utan man får skylla sig själv och alla, inklusive en själv, kommer att hata en ännu mer eftersom man själv valde att ta risken.

I syfte att verkligen rannsaka rökningen ur alla aspekter har jag även gjort en lista med det som jag ser som positivt med att röka, det vill säga det som kommer att vara allra svårast att försaka:

1. Det är skönt att ha en ursäkt (hur dålig den än är) att få lämna och få en minut för sig själv, speciellt när man konstant har myror i brallan.
2. Ibland gillar jag faktiskt paria-aspekten med rökningen, hur konstigt det än må låta, det vill säga att alla fördömer en och tycker att man är en idiot. Jag vet faktiskt inte varför jag gillar det, förmodligen för att jag inte gått tillräckligt länge i terapi.

Är du rökare eller exrökare? Har du några tips? Ska du rentav också bli fri 2015? Hoppas innerligt på några goda råd. Min taktik för att få en bra första skjuts är att festa till det riktigt rejält och röka ihjäl mig på nyårsafton eftersom det blir så mycket enklare att hålla upp. Åtminstone första dagen. Problemet är bara att jag inte är bjuden på någon bra rök-fest, ingen alls om jag ska vara helt ärlig. Det måste ha med rökningen att göra. Eller att jag är en idiot.

Man intalar sig själv att man är James Dean:

IMG_3694.JPG

Men det är man inte, man är bara helt ocool, patetisk, illaluktande och white trash. Va?IMG_3692.JPG

PS. Det har ingeting med någonting att göra, men Pelle har på junior-VM i hockey i bakgrunden när jag skriver det här och än en gång irriteras jag över faktumet att alla hockey-kommentatorer säger ”kassen” och inte ”målet”. Varför? Jag behöver verkligen en förklaring. Risken finns nämligen att alla sportkommentatorer i hela Sverige hittas kvävda i början på nästa år. Gud, så jag ser fram emot att sluta röka.

*Som Mark Twain lär ha sagt: ”Giving up smoking is the easiest thing in the world. I know because I´ve done it thousands of times.”

Vad är väl julen utan lite dålig stämning?

/ Mamma Chips / 2 kommentarer

Den här julen har varit den skönaste och mest harmoniska julen på länge, kanske någonsin. Vi firade hemma i Stockholm, bara närmaste familjen inkluderat min kompis Andrea och hennes son Alexander. Inca och Alex har varit bästa vänner sedan de var ungefär 1 år. (När de var små trodde för övrigt alla att de var tvillingar, med sina bruna ögon och mörklockiga hår. Bortrövade tvillingar närmare bestämt eftersom ingen av deras svenska familjemedlemmar delar deras vackra färger.)

I vanliga fall jobbar Pelle till sent dagen innan julafton, därefter packar vi in alla barn, packning och klappar och beger oss ut på vägarna; ungefär vartannat år till Pelles familj i Skåne och vartannat till min familj på västkusten.

I år slapp vi det. Hade istället uppesittarkväll, slog in paket och rimmade och fixade det sista dan före dopparedan. På julaftons morgon begav sig Pelle, Inca och Alex till ett skyddat boende för att lämna julmat och julklappar. Sedan tog vi det ännu mer lugnt. Andrea och Alex kom tillbaka (efter att ha varit och julshoppat det sista) lagom tills Kalle började. Drack champagne, åt (inget kött) och dukade fram dessertbordet till julklappsutdelningen. När pulsen blev väl låg spelade vi julklappsspelet vilket är bästa sättet att få blodet att koka och avslutade med ett parti Besserwisser (som jag vann). Kort och gott: total julefrid.

Men vad är väl egentligen julen utan lite dålig stämning? Det ingår liksom, i alla fall i mina jular. Är det inte en homofobisk gammelmorfar, söndertrampade gitarrer, märkliga julklappar som till exempel ett raffset i röd och svart plast (från helt fel person) så är det politiska diskussioner som går överstyr. Tack och lov för chefen över universum. Mika fick sin storasysters gamla dockskåp och idag när jag skulle kika in i det såg jag följande. Hembiträdet, som tidigare hade fått slita i köket, hade placerats i salongen med ett glas vin och en trumpet. Det var ju i och för sig ganska rart.

IMG_3767.JPG

Om det inte vore för att frun i huset uppenbarligen hade tappat det i köket. Alternativt blivit strypt av hembiträdet strax efter att hon sa: ”Laga din egen förbaskade mat, djävla översittare!”IMG_3769.JPG

Scenen i vardagsrummet tog nog priset i alla fall. Kommentarer överflödiga.IMG_3771.JPG

Skönt att Mika såg till att julen blev komplett.

Igår kom Agnes och stannar minst till nyårsafton så nu är dessutom familjen komplett.

PS. Egentligen är det jag som har lekt med dockskåpet. Hela julen. Sådär, nu blev det riktigt obehaglig stämning. God jul och god fortsättning!

 

En motorikdrottnings bekännelser

/ Mamma Chips / 2 kommentarer

Jag skulle vilja passa på att tacka innerligt för alla ”tummen upp” och snälla ord apropå min lilla tum-incident. Inser förstås hur patetiskt det är att mjölka medömkan på det där viset, kunde bara inte låta bli och herregud – fatta bra det kändes att läsa era rara och roliga kommentarer när jag tyckte som allra mest synd om mig själv. Från botten av både mitt hjärta och träsket av självömkan – tack och förlåt!

Många har sagt saker i stil med att: ”den här födelsedagen kommer du i alla fall inte att glömma i första taget” och: ”det här kommer du ju aldrig göra om åtminstone”. Då har jag bara nickat, hummat och låtsats att jag också tror det. Känner mig dock lite osäker på det med tanke på min motorik, mina allan-tendenser och: att det här inte var första gången jag firar en födelsedag med demolerade lemmar. Övervägde att nämna det i förra inlägget, men inbillade mig att det var bortglömt eller preskriberat vid det här laget (och att jag kanske skulle ”framstå” som lite väl dum i huvudet alternativt att någon skulle ta mina barn ifrån mig). Förra gången hade jag en dotter som var 8 månader och det skedde första gången jag gick ut efter att hon föddes. Att döma av kommentarerna, från de som var med den där kvällen för 14 år sedan, var det inte alls glömt. Exempel på kallsinniga och roliga kommentarer som: ”Inget nytt.” och: ”Låt oss konstatera att parkour aldrig har varit din paradgren” påminde mig om det. Den där gången då det var dubbelt så ”kul”…

Förra gången det begav sig hade jag, som sagt, också firat min födelsedag och hoppade runt femsnåret på morgonen i vredesmod ur en taxi på grund av att taxichauffören hade smekt mig på knäet. Min kompis Daniel var med, troligtvis för att han hoppades på lite rajtan-tajtan med min kompis som jag skulle sova hos (hon träffade för övrigt sitt livs kärlek den kvällen som hon har två barn med i dag). Ungefär fyra steg från taxin hade jag redan glömt att jag egentligen borde ha varit i full färd med att avrätta en taxichaufför utan fick istället lite feeling att leka Mission Impossible. Om du inte är bekant med hur man gör det kan jag berätta att det går till som så att att man nynnar ledmotivet på nämnda film samtidigt som man springer och trycker ryggen mot en vägg. Du vet sådär som en skurk, spion eller polis på film gör. Eller kanske snarare i en Kalle Anka-tidning, när jag tänker efter. Man har i alla fall ett osynligt vapen riktat upp i luften och tittar sig omkring väldigt ofta. Om det vill sig illa kan det hända att man får så mycket feeling att man hoppar över ett räcke som visar sig dölja en garageinfart 2 meter längre ned.

Båda mina handleder bröts rätt av i fallet och jag minns att det gjorde obeskrivligt ont. Ögonblicket efter att jag låg där och vred mig hann Daniel, som hade betalat taxichauffören, ifatt mig och frågade varför jag låg på en garageinfart och töntade mig.

Eftersom jag alltid måste spela tuff låtsades jag att det var väl ingen himla fara med mig heller. Vi gick hem till Annika som inte var hemma (eftersom hon var med sin blivande man). Daniel blev lite sur och vägrade därför gå med på att det var något fel på mina handleder när jag bad honom titta på dem. Tror han sa nåt peppande på göteborgska i stil med: ”Men lipa då!” Så jag gick och lade mig. Nästa morgon tog jag en taxi till akuten. Chauffören öppnade sin dörr och kräktes nästan efter att jag uppmanat honom att dra ner mina jack-ärmar och titta på mina handleder som svar på frågan varför jag skulle till akuten.

Väl på akuten tog jag en nummerlapp med munnen och satt och väntade. Länge. När det blev min tur frågade sköterskan trött vad det var för fel på mig. Jag bad henne att dra ned mina ärmar och då fick jag komma in mig direkt. Den gången var det min bror som fick komma upp till sjukhuset och hålla fast mig medan de drog saker och ting på plats. Och det var då jag kom på det där med att jag nog var illustratör egentligen. Minns att läkaren fick något hopplöst i blicken när jag sa det. Har aldrig haft några problem med mina handleder sedan dess i alla fall. Hoppas att det funkade den här gången också så att jag kan fortsätta att rita missbildade nakna tanter och farbröder lika a queen.

TBT nyårsafton på landet 2000/2001: Jag, min bror (han ser inte alltid ut sådär), hunden Cilla och mormor på väggen. IMG_3630.JPG

Var förresten på återbesök på SÖS i måndags med anledning av att jag inte har någon känsel alls i tummen (vilket jag upptäckte genom att det plötsligt kom en massa blod efter att jag på ett ytterst begåvat sätt råkat hacka mig i tummen med en tandpetare via ett hål i gipset medan jag kollade på tv).

Fick förklarat för mig att nerven är krossad, hoptryckt från spaghettistorlek till sytrådsstorlek på mitten, lite som ett timglas. Sjuksköterskan som skulle undersöka tummen gick och frågade läkaren, vilken visade sig vara densamme som opererade mig. Han kom tydligen ihåg mig (vilket jag förmodligen inte borde bli så smickrad över som jag blev). Fick i alla fall ett klart besked: ”du kommer aldrig att få tillbaka känseln”. Jag frågade om inte nerver kunde växa ut men de hävdade att det var närmast en myt. Om man är under 16 år kan hjärnan (eftersom den fortfarande växer) kompensera för förlorade, kapade eller skadade nerver men för gamla kärringar som jag är det kört. Någon initierad person som kan bekräfta eller (helst) dementera detta?

Sjukt nöjd med min stenhårda zombie-tumme i alla fall. Vill att den ska se ut så här för alltid.

IMG_3627.JPG

Här kan du läsa om varför jag har en så himla snygg tumme: Tummen mitt i handen

Klantig, klantigare, Kim

/ Mamma Chips / 5 kommentarer

Eftersom flera har frågat (eller ja, flera och flera, det var nog vid närmare eftertanke bara två) vad som egentligen hände den där kvällen när jag fyllde år och jag fortfarande tycker rätt så synd om mig själv tänkte jag lämna ut alla äckliga och patetiska detaljer här. Så det här är till er två (ni vet vilka ni är). Tack för att ni bryr er (men skyll er själva). OBS: Varning för skitlångt, självömkande inlägg och göräckliga bilder.

I söndags fyllde jag fyrtio år. Eftersom vi gifte oss i år hade jag och Pelle bestämt att vi inte skulle fira våra 40-årsdagar, i alla fall inte på något storslaget sätt. Eller ja, Pelle hade bestämt det i alla fall. När Pelle fyllde år var det enda han i all sin ödmjukhet önskade sig att hela familjen skulle äta middag på hans favoritkrog Wedholms. Det slutade med att delar av familjen åt middag halvt stående på Samurai. Alla var jättesura på varandra under tiden vi åt middag halvt stående på Samurai. Inte så storslaget med andra ord.

Just därför kändes det ännu jobbigare att jag inte kunde nöja mig med en familjemiddag när det började närma sig min tur. Jag är inte så ödmjuk och älskar att fylla år – är värre än barnen och går längtar i flera veckor innan – och funderade följaktligen på vad jag skulle göra för att det skulle bli så mycket party som möjligt med så många människor som möjligt utan alltför mycket fix och trix mitt i högsäsong för Pelle mig och barnen. Varför kan man inte bara ses och dricka drinkar och skrika hurra emellanåt liksom? Tänkte att jag helt skamlöst skulle ordna med en överraskningsfest för mig själv. Bara bjuda in så många som möjligt och eftersom jag passande nog har teflon-minne (ingenting fastnar) glömma bort det vid rätt tidpunkt, typ några sekunder innan man kliver in på Sturehof och alla (alla två) ba: ”Surprise!” Men det bidde inte så utan istället en snabbt påkommen middag med de närmast sörjande, vilket i och för sig visade sig vara mer storslaget än vilket megaparty som helst. Åtminstone tills det där dåliga minnet gjorde sig påmint och såg till att jag glömde bort att jag fyllde 40. Inte 20. INTE 20.

Så här kul var det först:

IMG_3526.JPG

Så här okul var det sen:

IMG_3576.JPG

Så här gick det till: När vi hade grundat med en fet och delikat pub-middag på Southside och jag fått höra de finaste tal jag har hört i hela mitt liv gick vi till ett skittråkigt pretto-ställe på Hornsgatan inrett med graffittiväggar och en massa dryga hipsters som låtsades att de tyckte att den jättedåliga musiken var jättebra. Någon i mitt sällskap dödshotade visst DJ:n. Dessvärre: helt verkningslöst. Eftersom ”någon” hela tiden hade beställt en ny runda i baren när vi skulle gå kom vi aldrig ifrån det där himla Maria Leveau heller. Till slut fick vi i alla fall nog och bestämde oss för att det var dags att dansa hela natten. Till bra musik. Kalkylerade skarpsinnigt fram att Patricia var det bästa och mest långvariga alternativet och kastade oss följaktligen in i en taxi.

Väl framme kastade jag mig ur samma taxi, fick av någon outgrundlig anledning för mig att jag skulle stila lite och yttrade enligt utsago: ”Så här kan inte ni göra!” innan jag saxade över ett vägräcke. Det visade sig att jag inte heller kunde det. Problemet var inte bara alla rundor som skvalpade runt i kroppen utan att det var en ”viss” höjdskillnad på andra sidan om räcket. Jag föll kort sagt full fart framstupa rakt ned i asfalten. Minns att det kändes ”ganska” nesligt och att jag snabbt ville visa att jag var okej och att jag inte grät som någon liten mesig tönt eller så. Minns även att jag tittade ned på mina ben och tänkte ”tusan, jag kommer aldrig att komma in på Patricia med dom här strumpbyxorna!”. Det roligaste var att de andra i efterhand berättat att de tänkte precis samma sak när de såg mina knän och strumpbyxor. Sen såg jag min tumme. Protesterna var livliga när jag sa att jag nog hade brutit min tumme och att de nog fick festa vidare själva. När de fick se tummen höll de med om att det fanns en viss risk att det stämde varför jag och Pelle hoppade in i en annan taxi till SÖS.

Jag har en ganska hög smärttröskel, men trots detta och det digra alkoholintaget var smärtan närapå olidlig när den första chocken, som jag förmodar, lagt sig. Det var på riktigt nästan i paritet med att föda barn. Nesan att jag satt där jag satt och inte untzade runt på ett dansgolv med mina kompisar gjorde ju inte saken bättre förstås. Fick ganska snabbt träffa en tysk läkare som informerade mig om att han skulle dra rätt min tumme. Trots att jag blåst 1,2 hade jag sinnesnärvaro nog att spänna blicken i läkaren och säga att jag jobbade som illustratör eftersom jag var väldigt angelägen om att kunna använda min tumme i framtiden. (I klarspråk: jag skelade högst troligen och ljög sluddrande en läkare rakt upp i ansiktet eftersom jag gillar att rita nakna missbildade tanter och farbröder och själv tycker att jag är rätt så bra på det.) Fick morfin intravenöst och lokalbedövning rätt in i handen. Det hade ingen verkan vilket jag upplyste läkaren om varpå han i sin tur upplyste mig om att ingen smärtlindring skulle hjälpa förrän saker och ting var på plats igen. Så jag lade upp armen på ställningen, sa till Pelle att hålla fast mig och uppmanade läkaren att dra (i tummen alltså). Han drog. Jag vrålade. När han var klar kändes det som att handen brann samtidigt som någon genomborrade den med slöa gafflar. Men jag var ändå lättad eftersom det värsta var över. Det var det…inte. Pelle har berättat i efterhand att läkaren satt och stirrade tomt framför sig och sa något i stil med: ”det här trodde jag aldrig”. Fick vänta på att en handkirurg skulle göra ett nytt försök medan handen låg på en slags röntgenplatta. Pelle höll fast mig igen och den här gången var det ännu värre. Men det funkade inte heller. Läkaren sa att det var det värsta han hade sett. Jag minns att han sa: ”Du kommer inte komma ihåg det här, men jag ska berätta för dig hur det ser ut inuti din hand.” Trots chock/promillehalt/morfin/smärta så kommer jag ihåg. Såklart, det blev ju nästan lite tävling när han sa sådär. Har nog aldrig koncentrerat mig så mycket på någonting i hela mitt liv. Måste sett roligt ut. Läkaren sa någonting i stil med att tummen sitter i princip inne i din hand. Det finns en ”platta” i tummen (jamen, nånting sånt) som åkt in mellan ledkulorna (herregud, jag kanske inte vann just den tävlingen vid närmare eftertanke). Han sa också att två nervtrådar tjocka som spaghettistrån hade skadats och trasslat ihop sig. Pelle minns att läkaren sa att det var den mest demolerade tumme han någonsin sett. Först nu när jag skriver det här och tittar på de härliga bilderna undrar jag om det kanske berodde li-ite på att de slet så mycket i tummen utan att röntga. En grej jag inte kan låta bli att skryta om heller var att läkaren sa att jag var en riktig hårding. Jag bara spelade. Här spelar jag lite allan (Daryl) till exempel:

IMG_3579.JPG

Efter det var alla extra snälla mot mig. Och det vill inte säga lite, med tanke på hur fantastisk varenda person jag kom i kontakt med på SÖS var. Det är ett kapitel för sig, jag måste skriva ett ode till vårdpersonal i allmänhet och SÖS-personalen i synnerhet vid tillfälle. Jag fick i alla fall prova en massa spännande tabletter och till slut var där någonting i knark-paraden som fungerade hjälpligt. Pelle åkte hem runt fem och jag fick eget rum i väntan på operation. Ett talande exempel på det jag nämnde om de som jobbar på SÖS är när det kom in en sköterska (som i likhet med alla andra gratulerade mig på födelsedagen efter att jag uppgett mitt personnummer) för att ge mig lite vatten och berätta om operationen. Jag var lite generad över min andedräkt och intog därför högst onaturliga poser varje gång jag svarade på en fråga. Hon frågade vänligt varför och när jag sa som det var sprang hon iväg och hämtade en lila tandborste, barntandkräm och – borstade mina tänder! Trots att hon med största sannolikhet inte sovit på hela natten, hade en hel drös med patienter att ta hand om och det gissningsvis ingenstans i hennes arbetsbeskrivning står att ”när någon patetisk, nybliven 40-åring trillat på fyllan och skäms över sin lik-andedräkt morgonen därpå måste du alltid springa iväg och hämta en lila tandborste och borsta hennes tänder samtidigt som du sjunger ja må hon leva”. Efter det gick jag faktiskt in på toaletten och grät lite. Det kanske låter fint, men om jag ska vara helt ärlig var det mest för att jag tyckte så dj-a synd om mig själv.

Runt halv tio rullade jag in på operation. När jag låg där i badmössa omgärdad av tre grönklädda människor började jag återigen spela lite allan eftersom jag kände mig ganska liten och löjlig (kanske lite, lite rädd också). Försökte spexa till det lite och frågade bland annat vad är väl en champagnefrukost i jämförelse med morfinfrukost och lovade att inte sova räv när de väckte mig med sång och paket om några timmar. De var – i likhet med alla andra – bedårande personligheter allihop och slätade över med emfas när jag ursäktade att de skulle behöva stå där pga att jag hade haft lite för kul dagen innan. ”Hallå! Tror du att vi aldrig har varit ute och festat eller? Vi är inga bibliotekarier heller.” Den kommentaren gjorde att jag somnade in ännu sötare. De var dock lite jobbiga när de sa att de redan visste att jag rökte efter att jag svarat nej på den frågan en sekund tidigare (bara för att jag var så rädd för att jag inte skulle få bli sövd). ”Du FÅR inte ljuga!” ”Förlåt, det var bara nu, brukar aldrig göra det”, sa illustratören.

IMG_3577.JPG

På uppvaket blev jag återigen grattad efter att jag uppgett mitt personnummer för sjuttioelfte gången i ordningen och fick frågan vad jag ville ha för smärtstillande. ”De där brunvita kapslarna var sköna”, svarade jag varpå sjuksköterskan oknussligt funderade ett ögonblick innan hon återkom med just två brunvita kapslar och ett glas vatten. Strax därefter fick jag veta att min rara man anlänt till sjukhuset och blev nedrullad till honom. Hämtade ut en arsenal av knark av en apotekare som sa (jajamen!): ”grattis” innan vi åkte hem.

Födelsedagsfikat: IMG_3616-0.JPG

Det läskiga var i bilen. Då kickade knarket in på riktigt och jag blev helt otippat jättejättesnuskig. Det var så konstigt för jag kunde inte sluta.  Till slut sa jag till mig själv på skarpen, det kändes som om jag inte kunde kontrollera det, som om det var någon annan som pratade, och jag blev lite orolig att jag skulle fortsätta hela kvällen inför barnen och sånt. Men det gick över som tur var, hade kunnat bli lite konstig stämning annars.

På kvällen var jag helt groggy och jag minns faktiskt inte så mycket förutom att Miki kom förbi med guldballonger och en flaska Bollinger (som jag inte fick dricka upp) och en isfackla som hon brände av i trappuppgången.

Flickan (japp, jag är kompis med en 90-talist) med guldballongerna:

IMG_3581.JPG

Nåväl, man ska alltid försöka se det positiva har jag hört och det som är bra är att jag fortfarande är i trettioårsåldern eftersom den här födelsedagen omöjligt kan räknas. Dessutom älskar jag min coola zombielook. Den förstärks dessutom av att jag släpar ena benet lite sexigt efter mig tack vare mina hard core-krossår på knäna. Så nu är frågan: när vill du komma på överraskningsfest?

Jag tänkte mig nåt sånt här (fast på Sturehof):

http://www.geeksaresexy.net/2014/12/06/wife-surprises-husband-with-zombie-infested-house-for-his-birthday-video/

 

Tummen upp!

IMG_3547.JPG

IMG_3536.JPG

Kära Walking Dead-nörd,

/ Mamma Chips / 8 kommentarer

Du som inte är walking dead-nörd borde nog sluta läsa redan här. Mest på grund av att du förmodligen kommer att somna annars men också lite för att jag tycker att det vore en smula pinsamt om någon som inte är en walking dead-nörd läste det här.

Eftersom jag kommer på mig själv lite för ofta med att prata om Walking Dead med människor som inte pratar om Walking Dead (utan helt andra ointressanta saker hela tiden) tänkte jag att jag skulle utnyttja detta lilla forum till att ”prata” om mitt favoritämne utan att någon sitter och gäspar (så att jag ser det) och rentav hitta någon annan som uppskattar detta livsviktiga samtalsämne lika mycket som jag. Har lite frågor som, bortsett från själva tittandet, håller mig vaken om nätterna. Kanske har du som läser det här svaren eller i alla fall en spännande teori? Då risken att jag blir en smula långrandig är överhängande vill jag ödmjukt be dig som eventuellt sitter inne med svaren och inte orkar läsa hela blogginlägget – att scrolla ned till frågorna direkt. Tack på förhand alla TWD-orakel!

Vad är grejen med Walking Dead egentligen? Jag vet faktiskt inte riktigt! När jag började titta, på en av våra 14-åriga döttrars inrådan, tyckte jag först att det verkade lite töntigt. Apokalyps-temat är alltid kittlande men zombies har aldrig varit någon favoritgenre direkt, trots att jag alltid har älskat skräckfilm. Mitt enda problem med skräckfilm är att jag sedan många år tillbaka är väl medveten om vilka konsekvenser minsta titt kan få i mitt vardagliga liv. En färsk bild på näthinnan av den ruttnande The Shining-kvinnan eller demonen i Paranormal Activity räcker till exempel för att jag inte ska kunna duscha eller röra mig obehindrat i mörkret på flera år. Jag kan till exempel inte gå de 70 stegen mellan husen hos mina föräldrar som en normal vuxen människa utan springer som mitt liv hängde på det, kräks nästan på dörrmattan av anspänningen, det vill säga efter att jag har smällt igen dörren (en gång gick dörrglaset sönder). Min mamma brukar skratta och fråga vad det är jag springer ifrån den här gången. Ibland får hon stå i dörren och prata med mig tills jag har kommit in i det andra huset. Skriver jag verkligen det här? Om barnen är med kan jag faktiskt behärska mig, for the record. Det är förstås enbart på grund av att jag sprider ut dem runt omkring mig som ett skydd så att de ska bli attackerade först om det skulle dyka upp andra små barn som till exempel är besatta av djävulen eller en hjord med zombies i mörkret. Skojar. Inte.

Okej. Gav i alla fall TWD flera chanser de kvällar när min man inte var hemma och jag ville ha något att tv-somna till, där fanns absolut någonting som lockade. När det kom äckliga walkers kisade jag lite för att de inte skulle fastna på näthinnan. Och plötsligt var jag fast. Besatt. Tittade varje minut jag kunde komma åt. Sov inte på nätterna, simulerade blåskatarr (så att jag skulle kunna vistas på toaletten omotiverat ofta), krockade med folk på gatan och var mer irriterande än vanligt.

En lustig sak är att jag ganska snart slutade att tycka att zombiesarna var läskiga. Funderar på om det beror på att deras tillstånd beror på ett virus och inte någonting övernaturligt. Just det övernaturliga och speciellt allt som har med djävulen att göra har nämligen alltid varit det som skrämt mig allra mest. När jag var liten till exempel och gick ensam hem från fotbollsträningen genom Slottsskogen i mörkret, såg jag alltid till att söka upp den enda gubben som fanns i hela Slottsskogen eftersom jag såg honom som ett mindre hot än alla Whitley Striberiska varulvar som levde rövare där efter mörkrets inbrott.

Apokalyps-temat spelar, vid sidan av karaktärerna, som sagt en stor roll i min personliga fascination. Det kittlande i att fundera över vad som händer när samhället, lagar – allt kollapsar. Jag älskar att fundera både över den mänskliga aspekten – vad det skulle göra med oss som människor – och rent praktiska saker som vad jag själv skulle göra; vilka jag skulle rädda först, hur jag skulle förlytta mig, försvara mig, skaffa mat, var jag skulle förskansa mig etcetera. Och sen var det ju det där med Daryl också. Världens genom tidernas finaste anti-hjälte. Jag älskar hans rollfigur så mycket att jag blev besviken när jag av en slump fick veta vad han hette i verkligheten. Hallå, han finns ju inte i verkligheten! Och det absolut värsta var när min dotter visade ett spratt på youtube som några av hans kollegor spelar honom. Jag var deppig i flera dagar efteråt.

För Daryl har INTE ett team med brudar i tajta skinnbyxor och högklackade skor som gör fjäskiga high-fives med honom varje gång han drar ett halvtråkigt skämt. Om Daryl levde i en parallell verklighet (bortsett från den parallella verklighet han redan lever i alltså eftersom han egentligen inte finns på riktigt utan bara i TWD) skulle han ha en klok, god och stenhård kvinnlig manager med grått snaggat hår och närmast övernaturliga överlevnadsskills. Hon skulle i alla fall inte stå och pilla sig i håret eller fingra på en mobiltelefon och om hon nu ändå gjorde det skulle inte Daryl flina uppskattande när hon gjorde det. Jag måste radera det där klippet ur min hjärna.

Avslutningsvis; det pinsammaste är kanske egentligen inte att jag leder in precis varenda samtalsämne till att handla om TWD, utan att jag leker TWD. Ett exempel på en fånig grej som hände senast häromdagen: Vi skulle ha ett företagsevent på jobbet. Jag råkade ha en sax i bakfickan som jag plockade upp och ned ur bakfickan för att klippa till tejp att sätta upp skid-affischer med. I min fantasi klippte jag INTE tejp till skidaffischer. Utan att gå in på detaljer (som skulle kunna uppfattas som lätt psykotiska) så gjorde jag något helt annat med saxen. Jag levde mig så mycket in i min lek att jag helt oförhappandes råkade säga: ”I´ve got your back” till min kollega Danne när vi strax därpå skulle bygga scen och han frågade om jag hade tag. Danne som är välbekant med min pinsamma hjärna flinade bara åt mitt röda fejs och svarade: ”Thanks, Daryl”. En mer än rolig grej förresten var att det kom en kille på vår företagsfest som var jättelik Daryl. Jag berättade det (och allt annat om Walking Dead) för honom och hans bedårande fru (såklart hon var fantastisk, även Daryl-kopior förtjänar det bästa) och föreslog att de skulle gå hem samma kväll och titta på Walking Dead. Det gjorde de också fick jag till min stora glädje veta idag. Hoppas att de blir ännu mer kära nu.

Nästa helg fyller jag fyrtio och idag frågade min egen man, överraskningarnas mästare, vad jag önskade mig. Jag kunde inte komma på någonting annat än Walking Dead.
-Jaha, suckade han lätt uppgivet. Menar du en box eller en tröja eller en zombieupplevelse eller vadå?
-Nej, jag vill ha hela Walking dead, svarade jag.
Herregud vad jag längtar tills på lördag.

Frågorna:

1. I de tidiga avsnitten kan zombiesarna använda redskap. T ex slå på skyltfönster med stenar, klättra över stängsel och klättra upp för stegar mm. vilket de inte kan senare. Dessutom springer de mycket snabbare än i senare avsnitt. Finns det en förklaring till detta? Är det för att deras kroppar är mer förruttnade nu? Eller var det bara något manusförfattarna i ett senare skede tyckte passade bättre in i handlingen?

2. Och apropå det: deras kroppar ruttnar ju uppenbarligen. Teoretiskt borde ju alla walkers till slut ruttna sönder och följaktligen inte finnas mer?

3. Hur kommer det sig att bara vissa som dog drabbades av viruset på så vis att de blev zombies? Tänker på att det ligger lik här och var som bara är förruttnade.

4. Varför kallas zombiesarna aldrig för zombies? (Och hur 17 säger man zombie i bestämd form plural egentligen?)

5. Vad är det med såret på Abrahams hand som de zoomar in hela tiden? Jag fattar inte heller scenen när hans fru och dotter lämnar honom. Var befinner de sig och varför dödar han alla?

6. När Dawn säger att Beth ska ta nyckeln till medicinskåpet och rädda Carol – är det ett spel eller är hon god egentligen? Förlåt, bimbo-vibbarna is all around.

7. Har du läst serietidningarna och vad tycker du om dem i så fall?

Och så lite renodlade fjortis-frågor:

8. Vem/vilka är din favorit-karaktärer och varför? Mina är Daryl och Michonne. Sen kommer Hershel, Beth och Tyreese. Sen Carol och Andrea. Och så lillasyster Mica förstås (gråt och jämmer)!

9. Vem/vilka gillar du minst (bortsett från guvernören och andra uppenbart genomvidriga hemskingar)? Jag gillade faktiskt aldrig Lori.

Jag har aldrig uppskattat en kommentar mer än just här och nu. Minsta lilla betraktelse, tanke, synpunkt eller teori kommer att läsas och begrundas med ofattbart intresse. Puss på er alla zombieapokalyps-knasbollar! Nu ska jag kolla om senaste avsnittet har kommit.

 IMG_3471.JPG

Jag skäms, men jag måste erkänna att jag blev lite rädd.

/ Mamma Chips / 42 kommentarer

Jag var inte alls förberedd på att mitt blogginlägg om mjölkindustrin skulle få ett sådant genomslag som det fick och jag måste faktiskt erkänna att jag blev lite rädd. Jag var liksom helt skakis den där helgen när inlägget spreds som en löpeld. Jag såg hatiska och elaka kommentarer i sociala medier, det obehagligaste var att de inte bara berörde mina åsikter utan också mig sig som person, till och med min familj. I bloggens kommentarsfält har det varit något mera sansat av någon anledning. Stort tack till (nästan) alla för ert civiliserade tonläge. Jag inser förstås att det inte går att jämföra med det näthat som många andra utsätts för och kanske är det sådant man måste räkna med när man sticker ut hakan och luftar en åsikt.

Men skit i det nu, för det här handlar inte om mig. Jag har släppt det och känner inget annat än glädje över att inlägget har lästs närmare 200 000 gånger. Och så är jag lite förbannad igen också. Känns också bra.

Jag står fast vid min övertygelse om att djuren i mjölkindustrin, med några få undantag, lever alldeles för korta och vederstyggliga liv. Och att kalvarna tas ifrån sina mödrar direkt efter födseln är ett faktum som inte går att motsäga (för den som undrade). Jag är även än mer övertygad om att mejerimaffian utövar en lobbyverksamhet som vi inte inser vidden av (eftersom den har pågått så länge och vi följaktligen är helt hjärntvättade). Den handlar inte bara om att sätta djurhållningen i en helt annan dager än verklighetens, utan också om att indoktrinera oss i att mjölk och andra mejeriprodukter i princip är det nyttigaste livsmedel som finns.

I varje tidslucka jag har haft sedan jag publicerade det där inlägget har jag plöjt avhandlingar, artiklar, LRF:s, SLU:s och Jordbruksverkets skrivelser,  kommersiella aktörers kommunikation riktad mot mjölkbönder och lusläst branschforum bara för att nämna något eftersom jag ville vara säker på att mina åsikter och påståenden var underbyggda (sov i ärlighetens namn knappt de tre första dygnen). Känner mig säkrare än någonsin på mitt beslut att helt sluta stödja både mjölk- och köttindustrin. Jag vet att det inte kommer att gå över en natt och att det inte kommer att vara lätt. Men jag ska kämpa. Och jag tänker fortsätta vara den där jobbiga djäveln, som trots att jag definitivt inte alltid lever som jag lär, rispar folk i ögonen med en skrovlig nagel genom att lyfta de här frågorna.

Jag dejtade en kille en gång som berättade att han tog jobb på ett slakteri när han var yngre bara för att han ville veta hur det var i verkligheten. Han tyckte inte att det var några konstigheter utan åt kött med god aptit och utan minsta samvetsbetänklighet. Okej, han var psykopat (på riktigt) men jag respekterar i alla fall honom hundra gånger mer än dig som bara fäller upp skygglapparna framför både mejeri- och charkdisken. Och mycket annat. För om du inte ens vågar ta in sakernas verkliga tillstånd, oavsett om det handlar om att du blundar för att delfinerna på Kolmården får lida för att din familj ska ha kul i 45 minuter eller att det ligger en nyfödd liten traumatiserad kalv  och darrar någonstans  i Sverige för att du absolut ska ha ett glas mjölk till dina pepparkakor, då är du faan bara en liten lort.

Sist men inte minst: alla ni som bjöd in mig till era mjölkgårdar och slakterier – var tog ni vägen? Det finns ju ingenting att dölja eller att skämmas över så varför det blev så tyst när jag tackade ja till era generösa inbjudningar är ett mysterium för mig. Jag är fortfarande oerhört intresserad av att ta del av sakernas verkliga tillstånd så hör gärna av dig till mig om du vill bidra till att jag får göra det. Jag tar med mig kaffe i en termos (ingen mjölk dock, har nämligen slutat med det alldeles nyligen eftersom jag äntligen insett att den inte tillhör mig utan små snubbar och snubbor som på bilden nedan).

 

IMG_3386.PNG

Efterlyses: studiebesök på en genomsnittlig mjölkgård

/ Mamma Chips / 43 kommentarer

Jag är lite chockad men framförallt glad över genomslaget som mitt lilla blogginlägg om mjölkindustrin har fått. Det har lästs fler än 150 000 gånger och delats tusentals gånger på Facebook. Jag önskade ju att frågan skulle lyftas varför jag förstås är väldigt tacksam för detta och även för att så många har bidragit med kommentarer i syfte att nyansera debatten.

För att själv bidra till detta vill jag gärna förtydliga mig samt revidera det som inte stämde i det ursprungliga blogginlägget. Merparten kritik i kommentarsfältet har riktats mot att jag skrev att korna stod uppbundna 90 % av sitt liv, vilket var en felaktig siffra som jag har tagit bort. De står inte uppbundna men däremot finns det lagstadgat stöd för att de kan stå instängda 90 % av sina liv, vilket många gör. Omkring 45 procent av korna i mjölkindustrin i Sverige står uppbundna inomhus under större delen av året. För korna innebär detta att de inte kan vända sig om eller klia sig, och de kan bara stå eller ligga ned. De får heller ingen motion och väldigt begränsade möjligheter till sociala kontakter.  Tjurar och kalvar (upp till 6 månader) undantas beteskravet helt vilket i praktiken innebär att de kan leva ett helt liv utan att vistas utomhus. LRF verkar uppenbarligen även för att betesföreskrifterna ska ersättas av ”branschens eget betesprogram” (1) och organisationen Sveriges Mjölkbönder har arbetat aktivt för att avskaffa beteskravet (2).

Jag vill poängtera att jag inte är ute efter att smutskasta lantbrukare och att jag förstår att det är en snårig och hård bransch att verka i. Jag tror säkert att det finns de som bryr sig om sina djur på ”riktigt” (och inte bara för att de utgör grunden för deras inkomst). Jag är inte heller sponsrad av Oatly och syftet med mitt inlägg var inte att ge dem en massa reklam. LRF:s stämning gentemot dem råkade bara vara det som fick upp ögonen på mig. Ett stort ansvar vilar på oss konsumenter vilket var själva anledningen till att jag skrev det där blogginlägget. Förändring genom konsumtion kräver förstås medvetna konsumenter (som inte är hjärntvättade).

Det jag främst motsätter mig är att kalvarna tas från sina mammor direkt efter födseln. Att de sedan ”bara” tillbringar ungefär en vecka i de små burarna eller ”igloos” som de tydligen också kallas gör inte saken det minsta bättre i min värld. Även inom ekologisk produktion tas kalvarna från sina mödrar inom ett dygn efter födseln. På KRAV:s hemsida kan man till exempel läsa om detta. De skryter helt öppet med att kalvar på KRAV-gårdar minsann får dia sina mammor i ett dygn. Inte wow. Ett obekräftat påstående är att kalvarna även inom ekologisk produktion numera tas ifrån sina mammor direkt på grund av att det blev svårare för både ko och kalv att vänta med separationen då anknytningen blivit stark och kalvarna råmar så mycket de första dygnen. Någon som kan bekräfta eller slå hål på detta via trovärdiga källor? Finns det överhuvudtaget några mjölkgårdar som inte skiljer kalvarna från sina mödrar vid födseln?

Jag tvivlar fortfarande starkt på att korna på stora mjölkgårdar har möjlighet till ett fullvärdigt liv. Och jag tror att robotmjölkning som många har refererat till som något positivt snarare bidrar till en ökad risk för att djur far illa eftersom man inte behöver ha samma personliga kontakt med djuren. Jag har inte besökt en mjölkgård som flera har frågat, men jag skulle gärna vilja varför  jag nu efterlyser någon som kan tänka sig att bjuda in mig på ett studiebesök?  Ni är ju flera som generöst har erbjudit er i kommentarsfältet under mitt förra inlägg.

Många har frågat om jag tycker att det vore bättre att vi inte hade något lantbruk alls eller om jag vill att alla kor ska dö?  Förlåt, men: suck och stön. Djuren i djurindustrin är knappast någon välgärning mot djuren, de finns inte till för sin egen skull utan för att någon ska tjäna pengar på dem. Försvinner djurindustrin går världen inte under, tvärtom – den skulle förmodligen må bättre.  Djuren dödas i förtid och lever onaturliga liv med allt vad det innebär av sjukdom och beteendeproblem. Djurindustrin spelar även en stor roll beträffande både svält och miljöförstöring. Läs gärna vad svensk köttnärings egen intresseorganisation har kommit fram till nedan.

Vi människor brukar smickra oss själva genom att kalla oss den mest civiliserade arten på jorden. Inte sällan används det som ett argument för att rättfärdiga utnyttjandet av andra varelser. Om vi nu är den mest civiliserade arten på jorden –  låt oss leva upp till det. Därför avslutar jag med ett litet boktips. För dig som på riktigt reflekterar över hur vi behandlar och utnyttjar djuren och vad det gör med oss som människor vill jag rekommendera den här boken skriven av filosofen Peter Singer:

IMG_3337

Avslutningsvis, här följer Jordbruksverkets (köttindustrins) egen skrivelse angående hållbar köttkonsumtion och bland annat svält och miljöförstöring:

”Vi i västvärlden behöver äta mindre kött för att utsläppen av växthusgaser från livsmedelsproduktionen ska minska. I synnerhet nötkött bidrar med stora utsläpp av växthusgaser.

Vi behöver också äta mindre kött för att jordens resurser ska räcka till att producera mat åt alla. Det gäller alla köttslag.

Köttkonsumtionen kan minskas genom att i första hand slänga mindre mat men även genom att äta mindre köttportioner eller kött mer sällan. Ur hälsosynpunkt behöver vi inte äta så mycket kött som vi igenomsnitt gör i Sverige i dag. I stället kan vi ur såväl hälso- som miljösynpunkt öka intaget av vegetabilier. Dessutom går det åt mindre resurser om vi äter mer vegetabilier i stället för kött.

/…/
Under de senaste åren har det framkommit att kött, i synnerhet nötkött, står för en betydande del av livsmedelskonsumtionens utsläpp av växthusgaser, och att en ökande köttkonsumtion inte är hållbar.

/…/
Det är dock inte enbart växthusgasutsläppen som gör animaliesektorn problematisk ur miljösynpunkt. Det moderna jordbruket kräver stora mängder fossilabränslen för jordbearbetning och framställning av konstgödsel och animaliesektorn tar stora arealer i anspråk.

/…/
Att köttkonsumtionen ökar medför att ny mark tas i anspråk, gammal betesmark odlas upp och skog huggs ned. Detta är Brasiliens köttproduktion ett exempel på, landet är både en av världens största kötköttsproducenter och nötköttsexportörer. Enligt FAO 44 används 70 procent av ytan i Amazonas som huggits ner till betesmark och den resterande delen används till största delen för foderproduktion. Animaliesektorn påverkar på så sätt direkt och indirekt faktorer som ökenutbredning genom överbetning, minskad biologisk mångfald genom skogsskövling, erosion och jordskred, övergödning av hav och sjöar och så vidare.

/…/
Länge ansågs det att det var nödvändigt att inta en viss minimimängd av animaliskt protein i kosten. Proteinbehovet är dock främst relaterat till behovet av essentiella aminosyror och dessa kan man få i sig från såväl vegetabiliska som animaliska födoämnen. Genom att äta varierat och välplanerat, framför allt att
regelbundet äta flera olika slags spannmål och baljväxter, kan även den som är vegan få i sig det som behövs för att skapa fullvärdiga proteiner i kroppen.6

/…/
Forskning visar att personer som äter mycket rött kött och charkprodukter har större risk att få hjärt- och kärlsjukdom och vissa former av cancer, till exempel tjock- och ändtarmscancer. ”

Klicka för att komma åt En+hållbar+köttkonsumtion.pdf

Ytterligare en trovärdig källa som styrker detta:

A global shift towards a vegan diet is vital to save the world from hunger, fuel poverty and the worst impacts of climate change, a UN report said.
http://www.theguardian.com/…/02/un-report-meat-free-diet

Källor:

1. Lantbrukarnas Riksförbund (2013) ”Mjölkbönder vill ta mer ansvar för betet” Pressmeddelande 2013-09-09.

2. Sveriges Radio Ekot (2009). Mjölkbönder kritiska mot beteskrav. 2009-06-09.

Många har opponerat sig mot att jag länkar till Djurens Rätt. Om man på riktigt är intresserad av korrekta fakta kan man enkelt kontrollera de utförligt angivna källor som Djurens Rätt anger. Här kan man läsa om nötkreaturens villkor:

http://www.djurensratt.se/vara-fragor/djur-i-livsmedelsindustrin/kor-kalvar-tjurar

För dig som känner dig osäker på att minska ditt intag av mejeriprodukter utifrån ett hälsoperspektiv:

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-dags-att-sluta-med-mjolkpropaganda/

Och slutligen ett litet särskilt tack till: Miranda.

Relaterat: Kolmården – dags att stänga butiken?