I söndags replikerade Jenny Strömstedt  i Expressen på reaktionerna hon fick från mig och många andra på sitt Instagram-inlägg där hon hyllade djurparker i allmänhet och Kolmården i synnerhet.

Det hade hon lika gärna kunnat strunta i eftersom det var lika tandlöst som ett lejon på cirkus. Jag förvånade faktiskt både mig själv och min stackars omgivning – som utsatts för mitt gormande och orerande i förra veckan – med att inte ens bli upprörd. Konstaterade istället med en axelryckning att det mest kändes sorgligt att hon inte orkade anstränga sig mer – vare sig att ta in de argument hennes antagonister anför eller för att propagera för sin sak. Det enda hon egentligen (åter) klargjorde var hur lite hon bryr genom att högst nödtorftigt försöka sopa över de värsta grodorna med lite klichéer om att ”verkligheten ser helt annorlunda ut” och referera till denna bistra verklighet genom att ömka några utrotningshotade djur hon googlat fram. Det är förbannat  tröttande med dessa gamla aparta argument.

Hon skjuter ungefär lika högt över mål som jag gjorde när jag spelade fotboll i GFF i mellanstadiet (vi – och framförallt jag som till råga på allt var forward- var så dåliga att vi fick chokladbollar om vi förlorade med mindre än fyra mål). Jenny berör till exempel inte ens aspekten om att det fortfarande handlar om kommersiell verksamhet (som profiterar på varelser som lider) utan tar istället upp vicenterna och en nästan utdöd hjort i sitt försvar för Kolmården. Jag kan kanske ”köpa” vicenterna och till och med hjorten, men inte delfinerna som blir blinda, tar livet av sig och förnedras som skojiga clowner i en liten klorerad tank. Och var kommer myrkottarna och palmoljan in i bilden?
Fortsätt läsa →

Hej Jenny,

Jag såg att du har varit på Kolmården i veckan med din familj. Du skrev på Instagram att du vet att ”man i många fall kan vara kritisk till djur i fångenskap”, men att du något generat måste erkänna att fick anstränga dig ”för att inte fulgråta under delfinshowen.” Därefter lyfte du djurparkernas behjärtansvärda roll i vårt samhälle; ”att fostra en generation barn som förhoppningsvis kommer att ta hand om jorden och dess artrikedom bättre än vi har lyckats med”. Det gör mig så outhärdligt sorgsen att det är just du som skriver de här komplett infantila orden, inte bara för att du har sextioniotusen följare på Instagram, utan av en anledning som jag tänker återkomma till.

Jag kan till att börja med inte låta bli att undra vad all världens djurparker gjort för fel med tidigare generationer? Varför de/vi inte tillförskansat oss dessa storartade insikter? Jag kan framförallt inte låta bli att undra hur i hela friden du kan tro att man förmedlar de insikter du nämner genom att hålla vilda varelser på ett sätt som ligger ljusår ifrån deras naturliga sätt att leva? Vad förmedlar egentligen fyra lessa jättekatter på en åker som betraktas genom en glasbubbla av glass-kladdiga barn och föräldrar som trängs och knackar på glaset för att få en reaktion? Fortsätt läsa →