Efterlyses: studiebesök på en genomsnittlig mjölkgård

/ Mamma Chips / 43 kommentarer

Jag är lite chockad men framförallt glad över genomslaget som mitt lilla blogginlägg om mjölkindustrin har fått. Det har lästs fler än 150 000 gånger och delats tusentals gånger på Facebook. Jag önskade ju att frågan skulle lyftas varför jag förstås är väldigt tacksam för detta och även för att så många har bidragit med kommentarer i syfte att nyansera debatten.

För att själv bidra till detta vill jag gärna förtydliga mig samt revidera det som inte stämde i det ursprungliga blogginlägget. Merparten kritik i kommentarsfältet har riktats mot att jag skrev att korna stod uppbundna 90 % av sitt liv, vilket var en felaktig siffra som jag har tagit bort. De står inte uppbundna men däremot finns det lagstadgat stöd för att de kan stå instängda 90 % av sina liv, vilket många gör. Omkring 45 procent av korna i mjölkindustrin i Sverige står uppbundna inomhus under större delen av året. För korna innebär detta att de inte kan vända sig om eller klia sig, och de kan bara stå eller ligga ned. De får heller ingen motion och väldigt begränsade möjligheter till sociala kontakter.  Tjurar och kalvar (upp till 6 månader) undantas beteskravet helt vilket i praktiken innebär att de kan leva ett helt liv utan att vistas utomhus. LRF verkar uppenbarligen även för att betesföreskrifterna ska ersättas av ”branschens eget betesprogram” (1) och organisationen Sveriges Mjölkbönder har arbetat aktivt för att avskaffa beteskravet (2).

Jag vill poängtera att jag inte är ute efter att smutskasta lantbrukare och att jag förstår att det är en snårig och hård bransch att verka i. Jag tror säkert att det finns de som bryr sig om sina djur på ”riktigt” (och inte bara för att de utgör grunden för deras inkomst). Jag är inte heller sponsrad av Oatly och syftet med mitt inlägg var inte att ge dem en massa reklam. LRF:s stämning gentemot dem råkade bara vara det som fick upp ögonen på mig. Ett stort ansvar vilar på oss konsumenter vilket var själva anledningen till att jag skrev det där blogginlägget. Förändring genom konsumtion kräver förstås medvetna konsumenter (som inte är hjärntvättade).

Det jag främst motsätter mig är att kalvarna tas från sina mammor direkt efter födseln. Att de sedan ”bara” tillbringar ungefär en vecka i de små burarna eller ”igloos” som de tydligen också kallas gör inte saken det minsta bättre i min värld. Även inom ekologisk produktion tas kalvarna från sina mödrar inom ett dygn efter födseln. På KRAV:s hemsida kan man till exempel läsa om detta. De skryter helt öppet med att kalvar på KRAV-gårdar minsann får dia sina mammor i ett dygn. Inte wow. Ett obekräftat påstående är att kalvarna även inom ekologisk produktion numera tas ifrån sina mammor direkt på grund av att det blev svårare för både ko och kalv att vänta med separationen då anknytningen blivit stark och kalvarna råmar så mycket de första dygnen. Någon som kan bekräfta eller slå hål på detta via trovärdiga källor? Finns det överhuvudtaget några mjölkgårdar som inte skiljer kalvarna från sina mödrar vid födseln?

Jag tvivlar fortfarande starkt på att korna på stora mjölkgårdar har möjlighet till ett fullvärdigt liv. Och jag tror att robotmjölkning som många har refererat till som något positivt snarare bidrar till en ökad risk för att djur far illa eftersom man inte behöver ha samma personliga kontakt med djuren. Jag har inte besökt en mjölkgård som flera har frågat, men jag skulle gärna vilja varför  jag nu efterlyser någon som kan tänka sig att bjuda in mig på ett studiebesök?  Ni är ju flera som generöst har erbjudit er i kommentarsfältet under mitt förra inlägg.

Många har frågat om jag tycker att det vore bättre att vi inte hade något lantbruk alls eller om jag vill att alla kor ska dö?  Förlåt, men: suck och stön. Djuren i djurindustrin är knappast någon välgärning mot djuren, de finns inte till för sin egen skull utan för att någon ska tjäna pengar på dem. Försvinner djurindustrin går världen inte under, tvärtom – den skulle förmodligen må bättre.  Djuren dödas i förtid och lever onaturliga liv med allt vad det innebär av sjukdom och beteendeproblem. Djurindustrin spelar även en stor roll beträffande både svält och miljöförstöring. Läs gärna vad svensk köttnärings egen intresseorganisation har kommit fram till nedan.

Vi människor brukar smickra oss själva genom att kalla oss den mest civiliserade arten på jorden. Inte sällan används det som ett argument för att rättfärdiga utnyttjandet av andra varelser. Om vi nu är den mest civiliserade arten på jorden –  låt oss leva upp till det. Därför avslutar jag med ett litet boktips. För dig som på riktigt reflekterar över hur vi behandlar och utnyttjar djuren och vad det gör med oss som människor vill jag rekommendera den här boken skriven av filosofen Peter Singer:

IMG_3337

Avslutningsvis, här följer Jordbruksverkets (köttindustrins) egen skrivelse angående hållbar köttkonsumtion och bland annat svält och miljöförstöring:

”Vi i västvärlden behöver äta mindre kött för att utsläppen av växthusgaser från livsmedelsproduktionen ska minska. I synnerhet nötkött bidrar med stora utsläpp av växthusgaser.

Vi behöver också äta mindre kött för att jordens resurser ska räcka till att producera mat åt alla. Det gäller alla köttslag.

Köttkonsumtionen kan minskas genom att i första hand slänga mindre mat men även genom att äta mindre köttportioner eller kött mer sällan. Ur hälsosynpunkt behöver vi inte äta så mycket kött som vi igenomsnitt gör i Sverige i dag. I stället kan vi ur såväl hälso- som miljösynpunkt öka intaget av vegetabilier. Dessutom går det åt mindre resurser om vi äter mer vegetabilier i stället för kött.

/…/
Under de senaste åren har det framkommit att kött, i synnerhet nötkött, står för en betydande del av livsmedelskonsumtionens utsläpp av växthusgaser, och att en ökande köttkonsumtion inte är hållbar.

/…/
Det är dock inte enbart växthusgasutsläppen som gör animaliesektorn problematisk ur miljösynpunkt. Det moderna jordbruket kräver stora mängder fossilabränslen för jordbearbetning och framställning av konstgödsel och animaliesektorn tar stora arealer i anspråk.

/…/
Att köttkonsumtionen ökar medför att ny mark tas i anspråk, gammal betesmark odlas upp och skog huggs ned. Detta är Brasiliens köttproduktion ett exempel på, landet är både en av världens största kötköttsproducenter och nötköttsexportörer. Enligt FAO 44 används 70 procent av ytan i Amazonas som huggits ner till betesmark och den resterande delen används till största delen för foderproduktion. Animaliesektorn påverkar på så sätt direkt och indirekt faktorer som ökenutbredning genom överbetning, minskad biologisk mångfald genom skogsskövling, erosion och jordskred, övergödning av hav och sjöar och så vidare.

/…/
Länge ansågs det att det var nödvändigt att inta en viss minimimängd av animaliskt protein i kosten. Proteinbehovet är dock främst relaterat till behovet av essentiella aminosyror och dessa kan man få i sig från såväl vegetabiliska som animaliska födoämnen. Genom att äta varierat och välplanerat, framför allt att
regelbundet äta flera olika slags spannmål och baljväxter, kan även den som är vegan få i sig det som behövs för att skapa fullvärdiga proteiner i kroppen.6

/…/
Forskning visar att personer som äter mycket rött kött och charkprodukter har större risk att få hjärt- och kärlsjukdom och vissa former av cancer, till exempel tjock- och ändtarmscancer. ”

Klicka för att komma åt En+hållbar+köttkonsumtion.pdf

Ytterligare en trovärdig källa som styrker detta:

A global shift towards a vegan diet is vital to save the world from hunger, fuel poverty and the worst impacts of climate change, a UN report said.
http://www.theguardian.com/…/02/un-report-meat-free-diet

Källor:

1. Lantbrukarnas Riksförbund (2013) ”Mjölkbönder vill ta mer ansvar för betet” Pressmeddelande 2013-09-09.

2. Sveriges Radio Ekot (2009). Mjölkbönder kritiska mot beteskrav. 2009-06-09.

Många har opponerat sig mot att jag länkar till Djurens Rätt. Om man på riktigt är intresserad av korrekta fakta kan man enkelt kontrollera de utförligt angivna källor som Djurens Rätt anger. Här kan man läsa om nötkreaturens villkor:

http://www.djurensratt.se/vara-fragor/djur-i-livsmedelsindustrin/kor-kalvar-tjurar

För dig som känner dig osäker på att minska ditt intag av mejeriprodukter utifrån ett hälsoperspektiv:

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-dags-att-sluta-med-mjolkpropaganda/

Och slutligen ett litet särskilt tack till: Miranda.

Relaterat: Kolmården – dags att stänga butiken?

Tack LRF för att ni stämde Oatly!

/ Mamma Chips / 229 kommentarer

Tack LRF-Mjölk för att ni äntligen fick upp ögonen på mig och resten av Sveriges befolkning. Tack för att ni väckte oss ur vår mejeriiska matrixdvala. Tack för att ni genom att stämma lilla Oatly såg till att det äntligen blev en debatt i Sverige kring den tvivelaktiga mjölkindustrin. Kort sagt, tack LRF för: att ni är sådana urbota idioter.

För nu hände det som ni i mjölkmaffian måste ha fruktat mest av allt (med tanke på att hela er existens syftar till att undvika detsamma), det vill säga: att folks indoktrinerade uppfattning om mjölk som det mest naturliga, nyttiga och ansvarsfullt framställda livsmedel som finns fick sig en rejäl törn för första gången någonsin.

Få andra livsmedel i Sverige har en så kraftfull lobby i ryggen. Genom TV-reklam, mjölkpaketens baksidor och de välbesökta betessläppen har man lyckats skapa en falsk bild om de omhuldade korna som spritter runt på soliga ängar med sina små kalvar hack i häl. Mjölken råkar bara vara en lycklig biprodukt som vi människor har ynnesten att avnjuta. Alltfler har börjat reflektera kring det tvivelaktiga i att nyttja kött, päls och andra animaliska produkter medan mjölken hittills har varit förskonad, inlindad i ett bondromantiskt motljus, mycket tack vare the mother av all vilseledande reklam – Bregottfabriken.

Och det är kanske det mest ironiska av allt, att just de som backar den välkomnande Bregottfabriken stämmer den lilla aktören Oatly för att de anser att deras marknadsföring är vilseledande.

För dig som inte vet vad jag snackar om och har missat varför det är lite dålig stämning i kyldisken följer här en kort resumé:

LRF-mjölk (svensk mjölks bransch- och lobbyorganisation) stämmer Oatly (liten svensk producent av havrebaserade alternativ till mejeriprodukter) på 14 miljoner för att de tycker att Oatly misskrediterar mjölk som livsmedel i sin marknadsföring. Bland annat genom att de säger: ””No soy. No milk. No badness” och ”Milk, but made for humans”. LRF gråter ut på Twitter::

”Det är aldrig ok att använda sig av vilseledande marknadsföring. Det är helt enkelt inte schysst mot konsumenterna.”

Ironin. I. Detta. Genialiska Oatly företräder lyckligtvis en transparent företagskultur i alla led varför man kan ta del av alla pinsamma detaljer i denna fars om man önskar här: http://www.oatly.com

På grund av att  jag läste att 55 procent av femtio studenter mellan 20 och 33 år på Malmö Högskola som tillfrågades om sin bild av kors möjligheter till naturligt beteende i mjölkindustrin trodde att kor inte behövde kalva för att ge mjölk och att den mjölkiga indoktrineringen har pågått sedan 30-talet tycker jag att en liten faktacheck kan vara på sin plats:

Visste du att en mjölkko är dräktig och insemineras i samma takt som hon fråntas sina kalvar i hela sitt liv?

Visste du att de nyfödda kalvarna tas från sina mammor omgående (om det är en KRAV-gård får de stanna några dagar med sin mamma)? Tjurkalvarna slaktas när de är mellan 0-18 månader medan kvigorna går samma öde till mötes som sina mödrar.

Och som om inte det vore nog utgör mjölkindustrin ett betydande hot mot miljön, men det visste du säkert redan.

Verklighetens dagisplatser i Bregottfabriken:

Skärmavbild 2014-11-03 kl. 19.42.58Skärmavbild 2014-11-04 kl. 22.35.57

 

Skärmavbild 2014-11-04 kl. 22.36.30  Skärmavbild 2014-11-04 kl. 22.35.46

Bakom kulisserna i Bregottfabriken:

Skärmavbild 2014-11-03 kl. 19.43.23Skärmavbild 2014-11-04 kl. 22.35.10

Skärmavbild 2014-11-04 kl. 22.36.09Skärmavbild 2014-11-04 kl. 22.35.25

Jag är inte bättre än någon annan, utan faktiskt sämre. Jag har alltid älskat mjölk, levde i princip på det när jag var yngre och har fortsatt konsumera stora mängder i vuxen ålder samtidigt som jag kniper ihop ögonen stenhårt. För anledningen till att jag är sämre än de flesta andra är att jag vet om det här men har valt att blunda för det. Japp, så är det. Och jag skäms. Än en gång: tack LRF! För nu är det slut med det.

Jag kastar den första stenen. Stenhårt på mig själv. Inte på någon annan. Du gör vad du vill med dina stenar. Men eftersom du har läst hela vägen hit säger jag bara: rock on!

IMG_3312.JPG

Indoktrinering (som inte bidrar till att nyfödingar skiljs från sina mammor och andra grymheter) pågår.

Källor/länkar:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kornas-lyckliga-tid-pa-bete-krymper_7241001.svd
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/problemet-ar-att-komjolk-inte-ar-avsedd-for-manniskor

Klicka för att komma åt mjolkfabriken.pdf

http://www.sydsvenskan.se/sverige/forskare-mjolkens-stallning-ar-hotad/
http://www.gp.se/ekonomi/1.2518116-arla-stammer-unilever
http://tidningen.djurskyddet.se/2010/09/verkligheten-i-bregottfabriken/

Facebookgrupp för dig som är intresserad av att följa utvecklingen:
https://www.facebook.com/events/331483837033811/?fref=ts

IMG_3300-0.JPG

#oatly #lrf #wow #nocow

Det uppföljande blogginlägget hittar du här: Efterlysning.

Och del tre i mjölk-trilogin finner du här: Jag blev rädd.

PS. Du som är sugen på att fälla ner ett par skygglappar till, läs gärna det här. Speciellt om du har varit på Kolmården i sommar.

Bus eller pengar?

/ Mamma Chips / 1 kommentar

Igår firade vi Halloween och gick lite all in, kan man säga. Det känns idag. Det som nog känns allra mest är konsekvenserna av att någon tyckte att det var en lysande idé att inleda en vinprovning med våra bröllopspresent-viner klockan fem på morgonen och att ett annat ljushuvud tyckte att det verkade festligt att thaiboxas med en full zombie. Eftersom sistnämnda ljushuvud har väldigt lätt för att leva sig in i situationer som inbegriper just zombies blev zombien ifråga tvungen att försvara sig. Kan knappt gå idag av nämnda orsaker, men det var klart värt det. En annan lysande idé var den att vi vuxna skulle gå runt och göra en vuxen-variant på bus eller godis. Det vill säga att  ringa på hos grannarna och bara se helt uttråkade ut och sträcka fram handen och säga: ”Bus eller pengar?”  Kanske att Pelle i sin rosa balettdräkt hade målat lite fula teckningar som han räckte fram med en trulig uppsyn. Om de inte hade några kontanter tänkte vi erbjuda möjligheten att swisha över pengar. Lyckligtvis hann vi aldrig med det.

IMG_3266.JPGDet bidde ingen kanin-dräkt för Usama efter att hon upptäckt tjusningen med att se farlig ut. #hjälp #tabetäckning

IMG_3275.JPGDödskalle med badmössa.

IMG_3267.JPGFestfixarna Alex och Inca förbereder. De ordnade ett helt fantastiskt skräck-quiz med både barn- och vuxenfrågor som mitt lag vann såklart.

IMG_3282.JPGNyblivna makeup-artisten Mika delade generöst med sig av sina kunskaper till/på alla som ville (och inte ville).

IMG_3270.JPGPelle kan skymtas i sin favoritförklädnad: prima ballerinan Anneli. Läskigt på riktigt blev det när Pelle öppnade dörren för bus eller godis-barnen och barnens föräldrar (ni vet sådana där som gömmer sig bakom dörren) upptäckte att en balett-gubbe bjöd deras barn på godis.

IMG_3277.JPGOrange is the new black.

IMG_3273.JPG

Idag har vi betett oss som zombies hela dagen, bortsett från när vi kom på att vi skulle på ett barnkalas femton minuter innan kalaset började. Då rörde vi oss faktiskt lite snabbt och hann till och med att panik-köpa presenter. Det var roligt att träffa kusiner med flera och äntligen fick Mika och Henry hänga lite med sysslingen Ofelia. Verkar för övrigt som att de flesta firar Halloween idag? Skönt att vi är ute i god tid med någonting för en gångs skull.

Nu ska jag i alla fall inte titta mer på tv för Pelle är fjärrkontrolls-chef och han har så sjukt dålig tv-smak (hockey och dokumentärer som handlar om elit-soldater eller om hur man mäter olika saker).

Längtar till morgondagens nya avsnitt av Walking Dead. Nu ska jag drömma om Daryl. God natt och tack för igår alla monsterdiggare!

Vardagsedge i kollektivtrafiken

/ Mamma Chips / 2 kommentarer

Idag har jag hängt med den där vännen som har det lite svårt med impulskontrollen. Vi möttes upp ganska sent och som alltid när hon är trött blev det lite extra spännande att umgås med henne eftersom hon tenderar att tappa ännu fler spärrar då. Och visst. Den här dagen blev inget undantag. Hon inledde med att fisa ljudligt två gånger mitt bland alla människor på tunnelbaneperrongen varpå hon högljutt med illa dold stolthet deklarerade: ”det var jag, det var jag” samtidigt som hon leende sökte ögonkontakt med så många som möjligt. För att vara på den säkra sidan att ingen, mot förmodan, hade missat detta faktum tillade hon glatt: ”som pruttade, alltså!”.

Tack och lov kom tunnelbanan precis då så jag skyndade mig på för att få platser (och lite för att låtsas att jag inte kände henne). Satte mig ned och föreslog för min vän att hon skulle sätta sig på den lediga platsen mitt emot. Av oklara skäl fann hon detta mycket upprörande vilket hon demonstrerade genom att ställa sig bredbent med armarna i kors och blänga ilsket. På alla. Det gjorde tydligen intryck för ingen vågade sätta sig där trots att det var den enda lediga platsen. Tjejen i sätet bredvid tryckte sig mot vägen och försökte sig på ett inbjudande leende. Det skulle hon aldrig ha gjort eftersom min kompis omedelbart brast i gråt och skrek anklagande: ”hon tittade på mig!”

Som tur var blev min kompis distraherad av en reklamskylt som hade trillat ned och kilats fast innanför sätet (där tjejen som tryckte sig mot vägen och försökte låtsas att hon inte längre kunde se min kompis satt). Min vän klampade barskt fram, ryckte åt sig skylten och satte sig att studera den ingående (efter att ha kastat ett ondskefullt ögonkast på tjejen).

Det var en reklamskylt för en djurrättsorganisation med en bild på en söt och ledsen hund som satt i en bur. Kompisen uttryckte sin empati med hunden genom att krama, klappa och naaaw:a skylten. Hon frågade mig bekymrat varför den satt där, hunden i buren alltså, inte tjejen. När vi hade pratat om det en stund tystnade hon, betraktade bilden intensivt och och lyste helt oväntat upp. Jag kunde inte se vad det var som muntrat upp henne, utan såg bara hur hon satt och pickade med sitt finger på något på bilden om och om igen medan hon såg sig pillemariskt omkring. Det visade sig snart att det var hundens snopp som hade väckte både hennes munterhet och en känsla av att vilja dela med sig. Min vän började mässa ”snopp, snopp, snopp” samtidigt som hon pekandes på densamma höll upp skylten mot alla medresenärer. De passagerare som lite generat försökte titta bort fick skylten skoningslöst upptryckt i ansiktet.

IMG_3191
Men titta på snoppen då!

IMG_3190
Vad är det med dig morsan?

Vid sådan här tillfällen är jag helt hopplös eftersom jag inte kan låta bli att tänka hur sjukt (kul)det vore om en vuxen människa (Tove) gjorde likadant och därför börjar jag skratta så att jag knappt kan andas.

PS.  Det roligaste är att om du åker tunnelbana i morgon och ser den där skylten kommer du att titta efter hundens snopp. Pervert!

 

Mina frikort.

/ Mamma Chips / 7 kommentarer

På sista tiden har jag känt att jag borde börja skriva lite mer insiktsfulla inlägg som berör viktiga ämnen, men varje gång jag ska göra det…så går inte det. Det är därför jag inte har skrivit något på ett tag. Nu har jag bestämt mig för att släppa det och istället fortsätta att skriva tramsigt om banaliteter, orkar helt enkelt inte försöka vara klok och seriös (kanske för att jag är vare sig klok eller seriös). Av nämnda skäl tänker jag berätta vilka killar jag är görkär i. Det passar perfekt dessutom eftersom Pelle inte är hemma! Han är typ i Tyskland eller nåt och de har säkert inte internet där. Okej, börjar bakifrån eftersom det brukar bli mer spännande så.

3. Kjell Albin Tomas

IMG_3163.PNG

Jag älskar den här mannen. Han är den första och enda man som någonsin väckt det det där ”omhändertagande syndromet” som jag aldrig har förstått mig på. Vill att han ska vara mitt gosedjur och att de ska göra 73 säsonger till av denna geniala serie. Fast vid närmare eftertanke är jag nog mer kär i hans mamma Birgitta (och hennes paranoide kille Peter).

2. Vegard Ylvis

IMG_3165.PNG

Jag har faktiskt aldrig varit kär i en känd person förutom Barnjournalens Bengt Fahlström efter att han yttrade orden jag aldrig glömmer: ”Nej, det är inte julafton, men nu ska jag visa en tecknad film ändå”, mitt 8-åriga jag kände pirr då och jag älskade Bengan efter det.

Men den här killen. Jag har tänkt på honom som Finn till för inte så länge sedan och det beror på att jag upptäckte honom i och med dunder-hiten: ”Mitt namn är Finn”. Har terroriserat min omgivning med att spela denna låt varje dag, om och om igen, både på jobbet och hemma. Jag skrattar inte längre när jag tittar utan sitter med ansiktet centimeter från skärmen och suger in varje rörelse och ansiktsuttryck som en regelrätt kaninkokare. Herregud, om jag visste var hans kanin bodde…  Jag har alltid haft en fäbless för killar med humor men den här, han äger ut alla roliga män i hela världen. Han är inte bara ett humoristiskt geni och himlastormande vacker (förstår inte att den andre Ylvis-brorsan anses vara den snygga och sexiga vilket i och för sig är bra eftersom det förbättrar mina chanser) – han är snäll också. Hur jag vet det? Jo, när de kör ett av sina hiss-prank och de (dvs. ”hissen”) säger åt en kille som är på väg att ta ett foto inne i den talande hissen att han inte får det och killen som tänkte ta kortet blir lite osäker så märker man att Vegard tycker att det känns lite jobbigt.

En eventuellt lite sjuk grej var att min 3-åriga dotter tittade mig allvarligt i ögonen igår och sa: ”Jag heter Finn” när hon tyckte att jag var lite ouppmärksam mot henne.

1. Daryl Dixon

IMG_3164.PNG

Behöver jag ens kommentera? Jag är så kär i den här rollfiguren att jag kastar mig på tv:n och byter kanal om jag ser hans nuna i något annat sammanhang. Han måste nämligen finnas! Jag låtsas det och jag är superbra på att låtsas, som tur är.

Du kanske tycker att jag är lite taskig som lägger ut den här topplistan, som förhållandevis nygift och allt, men kan jag lugna dig med att jag skickade ett sms till Pelle i Tyskland i vilket jag frågade om jag hade frikort på Daryl och Finn (nämnde faktiskt inte Kjell eftersom jag vet att Pelle också är lite tänd på honom). Han svarade: ”Bra! Ja.” Jag måste nog övertala Danne att vi ska åka på konferens till Norge snart.

Vilket är ditt frikort?

#vegardylvis #kjell #daryldixon #bunnyboiler

Rotfyllning – hur anus?

/ Mamma Chips / Lämna en kommentar

Idag var jag hos tandläkaren för första gången på sju år och det var ganska kul trots att tandläkaren nästan direkt hotade med rotfyllning. Det roliga var: 1. Att jag inte riktigt vet vad rotfyllning är (i tandläkartermer, alltså) och 2. Att tandläkaren, utöver rotfyllning, passionerat pratade mat och delade med sig av utförliga tips, inkluderat bilder från Facebook samt broschyr, på hur man kunde avnjuta en 3-rätters för 85 kronor (det kan man för övrigt göra på Globens skolrestaurang ”Flitiga Lisa” för den som undrar).

Jag har aldrig haft några hål och därmed aldrig borrat. Jag är lite stolt över det. Uppenbarligen så stolt (överraskade mig själv lite faktiskt) att jag vid ett alldeles speciellt tillfälle, närmare bestämt när det blev lite tyst under den första darrande dejten med killen som numera är min man, rullade upp läpparna över tandköttet, vickade på huvudet, kisade med ögonen och sa: ”Kolla! Jag har inga hål!”
Okej, jag är inte så bra på kallprat. Pelle tog det bra, trots att jag inte riktigt hade tuggat ur sushin som råkade befinna sig i min mun.

För ett år sedan åt jag anti-depressiv medicin vilket fungerade kanon på alla sätt och vis bortsett från att min salivproduktion i princip upphörde. Det var troligen anledningen till att en av mina tänder helt sonika föll i bitar under en lunch med min kompanjon (nej, det hade ingenting att göra med att han strax dessförinnan hade vunnit över mig i biljard och häcklat mig långt utöver det vanliga).

Det har tagit mig ett år och eskalerande tandvärk att få tummen ur och nu måste jag uppenbarligen se sanningen i vitögat: det blir rotfyllning. Har hört både solskens- och skräckhistorier, skulle gärna höra din. Spelar ingen roll hur det var, jag vill bara vara förberedd. Som min vän Agnes skrev när jag ropade ut i förtvivlan tidigare idag:

”Det är zombieapokalyps, Kim. Du och ditt gäng har hittat en övergiven tandläkarklinik. All bedövning är slut men ni har fått igång borren med ett bilbatteri. Det gäller dock att inte skrika… (jag har gjort en rotfyllning utan bedövning pga sprutskräck, det var inte så farligt. Du acar det med).”

Jag ska tänka så, känns kul, jag är med! Snart kommer Daryl. Allt kommer att bli bra.

Inte anus.

Eller?

IMG_3073IMG_3072IMG_3070

Bakfulla bullpappor

/ Mamma Chips / Lämna en kommentar

Igår var vi på middag hos några underbara människor och på grund av det har vi  inte direkt varit några underbara människor idag utan legat i soffan hela dagen och slumrat, ätit hämt-mat och försummat våra barn. Jo, vi har förstås glott i våra mobiler också. Eftersom de  svämmade över av kanelbullar var pappan tvungen att slita sig från soffan och äga ut alla genom att göra den mäktigaste kanelbulle-tårtan ever. Och: vanliga kanelbullar. #livetärentävling #vivann

IMG_3028-0.JPG
IMG_3026.JPG
När man har så roligt att man somnar mitt i steget (tur när det står en sittpuff precis framför i just det ögonblicket):IMG_3031.JPG

Ballonger, B-kändisar, bloggmammisar och lite bitterhet.

/ Mamma Chips / Lämna en kommentar

Idag var jag och hälsade på vår kund Frida som ställde ut sina isländska sagoväsen på ett VIP-bloggevent i Skeppsholmskyrkan. Där fanns massa ballonger, bebisar, ett knippe B-kändisar och en hel drös med bloggmammor. Jag gick runt och låtsades att jag var en riktig blogg-mamma. Det var ju inte så att jag ljög, alla bara förutsatte att jag befann mig där i egenskap av vippig blogg-mamma. Det var roligt för alla är jättesnälla mot blogg-mammor och ger en massa grejer. Helt gratis. Jag fick i och för sig bara några plåster och lite rabatt på en matkasse, men jag kände mig oerhört viktig.
IMG_2978.JPG

Jag insåg i alla fall att jag är sjukt avundsjuk på alla blogg-mammor. Jag vill också bli bjuden på massa roliga VIP-event, bombastiska boksläpp, fräsiga Finlands-kryssningar, filmpremiärer, produktlanseringar och få en massa fina grejer. Allt man behöver göra (förutom den lilla detaljen att man måste ha en massa läsare) är att skriva något snällt om de fina grejerna, publicera ett foto på alla grejerna och tävla ut den grejen som man gillar minst till sina läsare. Det skulle ju aldrig funka eftersom jag vill ha alla grejerna själv. Till och med plåstren.

Det bästa: De här brudarna (och Malin Alfvén – blev lite starstruck, faktiskt) kan vara vägen till två kvällar ledigt i månaden för mig och Pelle:
IMG_2986.JPG

Skuttade därefter glatt tillbaka till Lejonhjärta där avskedslunch med Miki, som ska till USA på smekmånad (nä, ingen är avundsjuk), stod på agendan och njöt av Stockholm som åmade och kråmade sig i det vackra vädret.
IMG_3001.JPG

Okej då! Jag tävlar väl ut ett plåster (det är oanvänt). Allt du behöver göra är att motivera varför just du ska få det här plåstret och gilla mig. Alltså inte på Facebook eller så, utan bara gilla mig rent allmänt. IMG_3030.JPG

Lycka till.

 

Big (trouble) in Japan

/ Mamma Chips / Lämna en kommentar

Nu har vi kommit hem från Japan – ovanligt rena och avslappnade. Det var faktiskt helt underbart. Det bästa med Yasuragi var att alla som befann sig där verkade tycka att det är lika roligt att leka som jag. Nu lekte de i och för sig inte zombie-apokalyps utan att de var smurfiga japaner, men ändå.

Okej, så här var det. Vi inledde vår vistelse – efter att vi hade spanat in vårt hotellrum och lydigt iklätt oss våra smurf-dräkter – med att gå på en ”vägledande välkomst-introduktion”.

IMG_2921.JPGVårt supersmurfiga hotellrum.

Vi blev dirigerade längst ned i anläggningen i ett stort rum där det spelades meditativ new age-musik och hängde sitt-puffar på väggarna. Och där. Mitt i rummet, stod den – den tibetanska klangskålen. Jag och Pelle bröt ihop direkt. Bara hon inte slår på den och säger något på japanska viskade vi till varandra i samma ögonblick som ledsagaren drog igång sin introduktion genom att slå på klangskålen och säga något på japanska.

Ledsagaren/tjejen informerade oss om att vi var i Japan nu. Sedan berättade hon om uråldriga tvagningsmetoder i Japan. Hon förevisade även dessa genom att sätta sig på en träpall, gnida sig med en tvättlapp och leka icebucket-challenge med en liten trähink jättemånga gånger, fast utan vatten. Pelle låtsades att han var andlig eller något liknande och satt och stirrade stint ned i golvet. Mig lurade han inte, jag såg att han kvävde skratt så att det kom dregel. Som straff var Pelle tvungen att besudla klangskålen genom att låtsas-bajsa i den när alla hade gått. Skärp dig, sa jag strängt och tog ett foto (trots att man inte fick ha med sig mobiltelefoner – haha, breaking the law).

IMG_2916.JPG

Vi kände oss väldigt upprymda efter introduktionen (eftersom den var slut) och diskuterade ivrigt våra oändliga möjligheter. Ska vi tvätta oss med en liten tvättlapp direkt eller kanske meditera under några filtar? undrade Pelle. Nej, vi ångbastar – där är det ju både killar och tjejer! föreslog jag. Nej, kan vi inte låta fiskar äta våra fötter medan vi festar loss på spirulina-te? kontrade Pelle med. Då kände vi att vi var lite hungriga. Och törstiga. Det blev öl och nötter på uteserveringen. Vi var helt själva i solen och kände oss som riktiga vinnare. Herregud, vad alla var korkade som var inomhus och utövade självmassage när man kunde sitta ute i solen och göra Japan. Ölen var faktiskt asiatisk och nötterna var japan-mix från Martin Olsson. Vi kände oss väldigt lyckliga där i solen. När ölen var uppdrucken och solen gått i moln gick det inte att skjuta upp det längre: det var dags att bli riktiga japaner.

IMG_2917.JPG

Någonting som vi båda fann oerhört fascinerande var hur alla gäster omedelbart, eller i alla fall så fort de tagit på sig sin smurfiga kimono, eller yukatá som det tydligen heter när en kimono är tillverkad i bomull, liksom förvandlades till visa och harmoniska munkar. Alla rörde sig jättelångsamt, log fromt och bar runt på sina tillhörigheter i korgar. Som en masspsykos, fast på ett trevligt sätt. Det var lite Sällskapsresan över det hela faktiskt. Tycker ändå att det är fantastiskt rart att vi är så lydiga och angelägna att göra rätt. Alla gjorde som de blev tillsagda och alla, nästan alla, lämnade till och med mobilerna på rummet.
IMG_2936.JPGSmurfar som rör sig runt i rummet.

Jag älskade faktiskt yukatá-upplägget – det vill säga att alla såg likadana ut. Alla var liksom lika smurfiga. Dels styrkte det mig i min övertygelse om att skoluniform borde införas och dels är det väldigt befriande att inte behöva fundera på vad man ska klä på sig (eftersom det är det tråkigaste som finns i hela världen).

Sedan gjorde vi SPA-avdelningen. Vi tvagade oss med små tvättlappar, bastade, vräkte oss i de heta källorna och simmade (jag tävlade med alla i hela poolen utan deras vetskap och vann hela tiden vilket gjorde att mina ben var så darriga att knäna vek sig när jag skulle gå upp). Det blev dock ganska uppenbart hur rastlösa både jag och Pelle är. Så fort vi hade gjort en ny grej, som till exempel att sätta oss i de varma källorna, började vi skruva på oss efter ungefär 30 sekunder och fråga varandra: vad ska vi göra nu, vad ska vi göra nu då? Vi hann nog med allt utom att mata fiskarna med våra fötter eftersom djurvännen Pelle var rädd att fiskarna skulle dö om han stoppade ner sina fötter. Vi hoppade även alla aktiviteter då vi kände att vi kunde hitta på något roligare under en filt än att meditera.

På kvällen åt vi teppanyaki och fick två nya kompisar, trots att vi var mer tourettiga än vanligt. (Förlåt, man får inte skoja om det men nu gjorde jag det ändå). Maten var god och snällt producerad vilket den gotländska kocken var väldigt noga med att framhålla. Våra nya kompisar, ett ungt par som var gravida med sin tredje, och vi satt kvar länge vid bordet och pratade. Sedan var det dags att bege sig till baren. Väl där gick paret och satte sig för sig själva och vi stod och hängde i baren medan jag drog lite spexiga origami-skämt för bartendrarna. Plötsligt ser jag hur min älskade, översociala bättre hälft är på väg bort till paret. Jag försökte väsa ”stopp, de vill säkert ha lite tid för sig själva”, men misslyckades ganska kapitalt med själva väsandet som snarare blev till ett skrik. Allt blir för övrigt till skrik på Yasuragi eftersom det är så förbaskat tyst hela tiden. Paret bedyrade artigt att det inte alls var tråkigt att vi kom och trängde oss på så vi slog oss glatt ned och började prata om: swingers. Varför. Gjorde. Vi. Det. Jag vet inte! Det hade nog att göra med det där man inte får skoja om. Till råga på allt satt Pelle och bresade hela tiden.

Efter att vi hade tvingat kvar det stackars paret, köpt en flaska vin när baren stängde och druckit upp den och det gulliga paret och alla andra smurfar gått och lagt sig sprang vi runt och busade. Törs inte skriva vad vi gjorde för då kanske vi blir portade på Yasuragi och vi vill väldigt gärna åka dit och smurfa igen.
IMG_2977.PNG
Minns faktiskt inte just det här.

IMG_2926.JPGSå här visa var alla andra smurfar: de gick och lade sig klockan 23.00. Ganska kort efter att det här fotot togs gick vi i alla fall och mediterade under en filt vi också.


IMG_2941-0.JPGTall och man. ”Jag är längre än du.”

Nästa dag hade vi verkligen lyckats kommit in i Yasuragi-feelingen och var mycket lugnare när vi smurfade runt i våra dräkter och badade, tvagade oss, bastade och simmade. Vi lämnade till och med mobilerna på rummet och kommenterade hånfullt när vi såg en tjej som tog selfies i badhuset: ”gud vad ytligt”. Själva satt vi och tog mentagrams i de varma källorna. Mentagrams, om du inte vet vad det är och det vet du antagligen inte eftersom det är vi som har kommit på det, är när man låter som att man tar ett kort med munnen och fryser bilden man har just då på näthinnan i hjärnan. Sjukt andligt. Det enda pinsamma (förutom våra mentagrams) som hände var att jag råkade göra en boiling water challenge när jag skulle tvaga mig på uråldrigt japanskt vis och att en tant tog min korg med tillhörigheter av misstag och att jag blev väldigt rädd då eftersom jag såg framför mig hur jag skulle behöva ta mig upp till rummet, naken och skållad, tre våningar upp med bara en tvättlapp att skyla mig med och därför råkade skrika lite. På alla. I den tysta avdelningen. Tjuv-tanten blev sur och bara: ”ja, ja lugna ned dig, här har du dina fula grejer.”

Vi ville aldrig åka hem och därför blev vi ”jättebesvikna” när det inte fanns någon taxi och vi blev tvungna att äta lunch på Yasuragi också. Typiskt.

Vi (eller vi och vi – Pelle, förstås) förlängde vårt Yasuragi-moment genom att laga japansk middag, utrusta barnen med specialpinnar som vi hade köpt och ha på oss våra smurfdräkter på kvällen. Det blev såklart jättelyckat. Ett av barnen fick en akut depression över att han inte hade en egen smurf-dräkt och det andra barnet kastade en skål ris på det deprimerade barnet i syfte att fördjupa depressionen ytterligare. Det är ingen slump att just det barnet går under smeknamnet Usama.
IMG_2968.JPG
Kanske är den där tibetanska klangskålen lösningen på allt, trots allt? Ska nog införskaffa en sådan här magisk tingest inom kort och undersöka om den kan bättra på harmonin härhemma. IMG_2946-0.JPG