Idag hade vi en riktig i-landsproblemskitmorgon. Dysfunktionella hissar, rulltrappor och människor spelade in, vilket föranledde att det sedvanliga kommunaltrafik-kaoset intogs med allt annat än kärlek och harmoni i blick (vilket för övrigt är kutym i stockholmsk kollektivtrafik, som alla vet). Eftersom vi var sent ute och dagis ligger på andra sidan stan var det bara att bita i den sura frukten och kliva in i vagnen med den ekorr-tjattrande mellanstadieklassen. Förlåt, men jag måste erkänna att jag inte kunde identifiera ett enda försonande drag hos denna grupp inledningsvis, kände nästan att jag vill sparka dem, bara lite, på smalbenen när deras griniga lärare tittade bort.

Plötsligt upptäcker den sura, halvdöva tanten (jag) att en kille i klassen pratar med mig. Det visade sig att han hade försökt inleda en konversation med min yngsta dotter utan att få någon respons, och frågar istället hennes (sura) morsa hur gammal Mika är.
-Hon är tre, hon fyller faktiskt år idag, svarar jag med dåligt samvete (eftersom hon knappt blev firad på morgonen). Det var det enda jag sa och jag såg högst troligen ganska sur och bitchig ut när jag sa det. Det dröjde det knappt en sekund innan hela klassen simultanspontant stämde upp i den mest välljudande och innerliga ”Ja må hon leva” jag har hört i hela mitt liv. Det 3-åriga födelsedagsbarnet hade sin ”all time best of her life” hittills (sjukt skönt att vara tre år rent upplevelsemässigt ibland).

Födelsedagsbarnet har knappt pratat om någonting annat på hela dagen (knappt jag heller). Önskar så att jag kunde lägga upp en bild av dessa underbara ungar, men det kan jag förstås inte. Jag måste bara skicka ut en liten hyllning (vet inte var jag annars ska göra det) till klass 4 i Internationella skolan i Gubbbängen. Ni är så galet dj-a bäst!  Tack för en av de bästa morgnarna någonsin. Och inte bara för oss, hela vagnen lyssnade knäpptyst och tittade t om upp från sina smartmobiler (!) när de sjöng.

Därefter infann sig det där ögonblicket när en grupp med människor som inte känner varandra plötsligt har en gemensam upplevelse, i det här fallet en helt magisk. Alla tittar på varandra och ler och det där leendet sitter liksom kvar även när man går därifrån, hela dagen.

Till och med på gamla surtanter.