Den här serien obekväma och viktiga dokumentärer borde du se: http://webb-tv.nu/de-obekvama-ur-play/

Idag hade vi en riktig i-landsproblemskitmorgon. Dysfunktionella hissar, rulltrappor och människor spelade in, vilket föranledde att det sedvanliga kommunaltrafik-kaoset intogs med allt annat än kärlek och harmoni i blick (vilket för övrigt är kutym i stockholmsk kollektivtrafik, som alla vet). Eftersom vi var sent ute och dagis ligger på andra sidan stan var det bara att bita i den sura frukten och kliva in i vagnen med den ekorr-tjattrande mellanstadieklassen. Förlåt, men jag måste erkänna att jag inte kunde identifiera ett enda försonande drag hos denna grupp inledningsvis, kände nästan att jag vill sparka dem, bara lite, på smalbenen när deras griniga lärare tittade bort.

Plötsligt upptäcker den sura, halvdöva tanten (jag) att en kille i klassen pratar med mig. Det visade sig att han hade försökt inleda en konversation med min yngsta dotter utan att få någon respons, och frågar istället hennes (sura) morsa hur gammal Mika är.
-Hon är tre, hon fyller faktiskt år idag, svarar jag med dåligt samvete (eftersom hon knappt blev firad på morgonen). Det var det enda jag sa och jag såg högst troligen ganska sur och bitchig ut när jag sa det. Det dröjde det knappt en sekund innan hela klassen simultanspontant stämde upp i den mest välljudande och innerliga ”Ja må hon leva” jag har hört i hela mitt liv. Det 3-åriga födelsedagsbarnet hade sin ”all time best of her life” hittills (sjukt skönt att vara tre år rent upplevelsemässigt ibland).

Födelsedagsbarnet har knappt pratat om någonting annat på hela dagen (knappt jag heller). Önskar så att jag kunde lägga upp en bild av dessa underbara ungar, men det kan jag förstås inte. Jag måste bara skicka ut en liten hyllning (vet inte var jag annars ska göra det) till klass 4 i Internationella skolan i Gubbbängen. Ni är så galet dj-a bäst!  Tack för en av de bästa morgnarna någonsin. Och inte bara för oss, hela vagnen lyssnade knäpptyst och tittade t om upp från sina smartmobiler (!) när de sjöng.

Därefter infann sig det där ögonblicket när en grupp med människor som inte känner varandra plötsligt har en gemensam upplevelse, i det här fallet en helt magisk. Alla tittar på varandra och ler och det där leendet sitter liksom kvar även när man går därifrån, hela dagen.

Till och med på gamla surtanter.

Inläggen härunder är ”bare gammelt bös” (som di säger i Värmland), importerade från en gammal blogg som ingen har läst, som jag startade för att man måste veta hur man gör en blogg när man jobbar med det jag gör.

Det var för övrigt av samma anledning som jag skaffade Facebook en gång i tiden, känslan av självuppoffring försvann dock ganska snabbt i just det fallet – jag erkänner utan omsvep att jag älskar Facebook (är så dj-a lättköpt, har bytt mobilabonnemang två gånger tack vare kokosbollar till exempel). Nu känns det, till skillnad från förra gången, riktigt roligt att blogga. Hoppas bara att någon kommer att läsa den här gången.

Vill du ha en kokosboll?

Min kille berättade att det här torget är uppkallat efter mig:

Igår lekte jag och barnen en bisarr tomtelek. Alla var utklädda till tomtar inklusive jag som hade en glittrig tomteluva med luciakrona över och mysbyxor som är sådär urtvättade att de liksom mest liknar en vuxenblöja. Jag förstod inte riktigt själv vad tomteleken handlade om hela tiden men jag höll god min samtidigt som jag försökte städa lite i smyg.

Tjejerna berättade i alla fall att vi lekte vi nästa års julkalender (observera scoopet) som kommer att heta: ”Nisse, Nasse och Nusses hemlighet”. De är så söta och fantasifulla våra små barn, tänkte jag tills det visade sig att Nisse, Nasse och Nusses hemlighet var att deras mamma och pappa, dvs jultomten och tomtemor hade ett utomäktenskapligt barn som de hade lämnat bort till en familj i Frankrike. Kanske var det till och med så att tomtemor hade fått ungen med annan tomte! Barnet, det utomäktenskapliga, hette i alla fall Nisse-Lisa och vi skulle leka den scen då barnen precis har tjuvläst våra dagböcker och ska konfrontera stackars tomtemor som står och diskar som den slav hon är medan Tomtefar får åka omkring i sin roliga farkost och sprida glädje.

Jag fann mig plötsligt Gestapo-förhörd av att två nio-åriga agenter i tomtedräkt som frågade ut mig om min och tomtefars eventuella promiskuitet och fattigdom – för det var väl bara därför vi hade lämnat bort Nisse-Lisa? För att vi inte hade råd att ge henne mat? Men knulla, det kunde ni minsann! kunde man läsa in mellan raderna. Eller: hade jag till och med varit otrogen mot tomtefar?

Det är i alla fall någonstans här som jag upptäcker att den minsta lilla tomten i familjen, snart 2 år, som oavbrutet sprungit runt och skrikit: ”mala, mala, mala” (vilket betyder ”måla”) har gjort just det, alltså – målat. På väggen, på bokhyllorna och på sig själv med en blå tuschpenna. När jag tar pennan blir han arg och målar mig som straff i ansiktet. I sin andra hand håller han en plastbanan som han ondsint försöker hugga mig med, jag tar den också och det är då det ringer på dörren. Som i ett trollslag försvinner alla barnen i samma ögonblick som jag öppnar dörren för vår granne och där står jag i min outfit – vuxenblöja, tomtemössa och luciakrona – med julmusik på högsta volym, målad med blå tuschpenna i ansiktet och en plastbanan i handen förefallandes vara helt ensam hemma.

Jag känner mig lite osäker på om Svt verkligen kommer att köpa den här julkalender-idén.

Jag och min bästis är lite osäkra på om man verkligen säger bästis när man är över 35. Vi har upptäckt att en del tittar lite konstigt när man talar om ”bästisen” i tredje person. De är säkert bara avundsjuka. Och det borde de vara. Rensade just min mobil från gamla sms och fann det här från i julas som min bästis, småbarnsmamman och skolsköterskan, skickat:

”Nu är det julmys med Ernst i TV4. Hur kan man vara sån? Spisrosor på kinderna och halm i kalsongerna. Blä. Blir inte särskilt inspirerad. Känner mest för att tatuera in en stor, ådrig balle på underarmen. Har ni julpyntat?”

Sådan är hon, min bästis.

Just det sms:et raderades inte, för övrigt.