Häromdagen visade Kalla Fakta ett reportage om hur katter och hundar stjäls, slaktas och blir till pälskragar i Asien. Man frågade folk på stan om de tyckte det var fel. Det tyckte de (också de som bar päls). Man frågade tullvakter hur man skulle kunna förhindra införsel av hund- och kattskinn till vårt trygga land (varg, mink och räv föll helt utanför denna vänliga omtanke) och konsumentombudsmän om hur man som konsument skulle kunna veta om man hade en Golden Retriever runt halsen. Det ställdes kort sagt många frågor, men häpnadsväckande nog inte en enda huruvida det överhuvudtaget är rätt att utsätta några varelser alls för lidande, speciellt inte i så tvivelaktiga syften.

Det blev jobbigt för oss i tv-soffan att se våra husdjur, som så många av oss så lätt kan relatera till, flås levande och strypas långsamt. Stackars oss. Och därmed, som nästan alltid, blev djurens väl och ve – frågan om människans väl och ve.

För självklart handlade det framförallt om människans rättigheter trots att programmet utgav sig för att tala för djurens. Men medkänslan täcker uppenbarligen bara sådana djur som vi, människor, känner eller på något sätt har en relation till.

Kanske ligger det i ditt intresse att köpa en jacka med pälskrage. Eller kanske ligger det i ditt intresse att äta en bit falukorv till middag ikväll.

Djuren, som du köper, hade ett intresse – att slippa lida. Innan de mötte sin bödel hade de förstås ett intresse att leva ett fullvärdigt och naturligt liv. Ungefär som du.

En rätt kraftig egotripp är den att sätta intressen som fåfänga och tillfredsställande av de egna smaklökarna framför någon annans ganska enkla önskan – att få leva. Eller åtminstone – att slippa plågas till döds. Inte heller handlar alternativet om att sänka sin levnadsstandard. Snarare tvärtom. Om alla människor var vegetarianer skulle vi ha mat att föda hela världens befolkning för att inte tala om de digra miljövinsterna.

Det är lätt att ana de enorma ekonomiska intressen som ligger bakom allt utnyttjande av de icke-mänskliga djuren. Det blir till ett närmast befriande argument att inte göra något. Det är omöjligt, på med skygglapparna, världen är en ond och grym plats, jag ger upp!

Jag är ledsen att behöva peka ut dig. Men det är du som är problemet. Efterfrågan söker tillgång. För det sjukaste i denna eländiga kråksång är att om du ville förändra situationen, så är motprestationen minimal. Du behöver ju inte ens göra något. Det räcker om du låter bli att göra några saker.

Snälla. tänk på det nästa gång du står där i charkdisken. Och tänk på det nästa gång du drar med handen över den där lena pälskragen. Världen hade varit en lite trevligare plats om den fått sitta kvar på sin förra ägare. Oavsett om det var en hund eller en räv.

Vi människor smickrar ofta oss själva med att påstå att vi är den mest civiliserade arten på jorden.
Låt oss leva upp till det.