Igår var jag på ett alternativt julbord med en reklambyrå som jag jobbar med lite från och till. Vi var kvällen till ära på en libanesisk restaurang i förorten, 3 killar mellan 30-40 år och jag. Aftonen inleddes med, bortsett från att jag kom försent förstås, att en man stod på en liten scen med en synth och ett headset och spelade Ansiktsburk-låtar på högsta volym. Det lät ganska bra men det gick inte riktigt att prata med varandra och Varnings-örat, ett sådant där som brukar finnas på dagis och i skolor, som märkligt nog satt monterat på väggen lyste konstant rött. Det gjorde oss lite nervösa eftersom vi är medelålders och har hört talas om tinnitus. Men inte i närheten av så nervösa som de 3 männen i sällskapet strax skulle komma att bli.

För plötsligt dyker en enormt vacker och påfallande sexig magdansös upp. Hennes barska uppsyn matchar på ett invigurating sätt hennes intagande yttre. Hon har rosa outfit och en….ja, en slags silver-käpp i handen. Hon börjar resolut dra upp män ur de olika sällskapen vid borden en och en och dansa med dem. Hon verkade ha en fäbless för synnerligen tafatta, tunnhåriga och liksom kåta män (det verkade så i alla fall, eftersom de glatt liksom luftjuckade framför henne) vilket gjorde det hela extra underhållande för alla som inte deltog.

När det går upp för mitt manliga sällskap att någon av dem med allra största sannolikhet strax kommer att bli uppdragen med en silverkäpp blir de alla vita i ansiktet och slutar svara på tilltal. En överväger på allvar att ta sin tillflykt till herrarnas och simulera förstoppning. Vårt bord låg sist på hennes lilla turné runt i restaurangen och när hon till slut närmar sig ser alla grabbarna ut som om de ska spy av nervositet. De är liksom ganska ”coola killar” som gärna vill uppfattas som avslappnade och bra snubbar (vilket de for the record också 100% är) så det är nog lika jobbigt att visa att de tycker att det här är extremt jobbigt. Silverkäppen grabbar tag i den kille som jag tror var det bästa valet, som skulle hantera det bäst. Mycket riktigt, han jazzar lite avspänt och jag kan faktiskt titta. Han är okej med det på riktigt. Av någon sadistisk anledning nöjer hon sig dock inte med honom, utan hon betar av dem allihop. Den sista får till och med följa med upp på scen där han utför en slags banan-dans med gelé i knäna och röda örsnibbar. Det hade nog varit hysteriskt roligt om jag hade haft modet att titta, men jag hade inte det. Det var så plågsamt att jag liksom fastnade med blicken i min tallrik. Lustigt var det också att det här skedde alldeles i början av kvällen när alla var helt nyktra. Men tänk att de gjorde det utan att tveka eller neka, de gick bara rätt upp till henne  – självklart utan tillstymmelse till att jucka – såsom voro de på väg till sin egen avrättning. Jag älskar och beundrar er mer än jag kan kan uttrycka. Hjältar på riktigt!