I lördags blev jag kidnappad av de underbaraste tjejerna i hela världen. Jag svävar fortfarande på små moln efter den fantastiska upplevelsen; det kändes som att kliva in i en parallell verklighet  av total ego-eufori – inget ansvar, inga tider att passa, allt jag behövde göra var att bli vallad runt av välvilliga vänner under en hel dag av sedan länge omsorgsfullt planerade överraskningar staplade på varandra. Med en ljummen folköl i handen.

Jag måste erkänna att jag hade det på känn när jag vaknade. Faktiskt enbart på grund av att min blivande föreslog att jag skulle ta sovmorgon. Inte för att han inte kan unna mig det – tvärtom – men för att han inte brukar komma in och säga det. Speciellt inte två gånger. Jag hoppade lite nervöst upp ur sängen och trots varslet blev jag ändå chockad när hela gänget plötsligt stod i vår hall. Typ rädd, för att vara helt ärlig. Vi drack lite kaffe vid vårt köksbord (jag drack kaffe och folköl – oslagbar frukostkombination för övrigt) innan det plötsligt blev dags att röra på sig. Jag uppmanades att ta med mig oömma kläder och baddräkt och fick följaktligen omedelbart panik. Min snälla gamla barndomsvän viskade lite diskret att jag kunde strunta i badkläderna, vilket genast lugnade mig en smula.

Vi vandrade ut i solen och upp mot Fryshuset och när jag fick frågan vad jag trodde skulle hända slog det mig som en blixt från klar himmel: Vi skulle såklart repa vilket jag självklart omedelbart lyckligt skrek ut! Kvällen innan gick jag nämligen förbi Fryshuset och spanade längtansfullt in på ett ett gäng som repade och drömde mig tillbaka till gamla tider med Illwill. En gammal bandmedlem var ju på plats så kopplingen kändes självklar. Responsen, eller snarare bristen på den, indikerade dock att det var en felaktig gissning. Kände mig lite dum eftersom det förmodligen skulle innebära ett antiklimax för alla inblandade. Vad kunde slå att repa? Vi skulle antagligen klättra klättervägg eller spela pingis och alla skulle tänka att ja, det var ju kul att vi ordnade det här för den otacksamma j-eln. Vad pinsamt det skulle bli, fasen också. Jag började förbereda mig på att spela själaglad över att få klättra på väggarna. Alla slog sig ned under tryckt tystnad i Fryshusets reception.

Plötsligt kommer det två tjejer gående i landslagskläder. Sport alltså. Herregud, mina vänner måste antingen ha glömt bort vem jag är eller hata mig i smyg.  Två av tjejerna reser sig upp, går dem till mötes, vinkar fram mig och säger meningen som jag får gåshud bara av att skriva: ”Möt Klara, regerande världsmästare i armbrytning”. Jag började nästan gråta, så mäktigt och oväntat var det. Ingenting hade kunnat vara större eller bättre. Givetvis gjorde jag omedelbart bort mig genom att kasta mig runt halsen på världsmästarinnan och fråga om hon var från Ensamheten (kanske att jag råkade slicka lite på hennes hals också). Det var hon inte, det här var ju den nya generationens armbrytare.

Det visade sig att jag skulle få en hel timme med Klara ”Boom” Thysell och hennes mamma (som är tränare och regerande mästare i Sverige i sin klass). Jag fick lära mig massa knep, eller som de sa: ”det är inte knep, Kim, det kallas teknik”. Dessa ”knep” eller whatever, hade jag i alla fall stor glädje av senare under kvällen gentemot alla som hade det dåliga omdömet att bryta arm med mig. Inte för att jag vann mot alla utan för att det, oavsett om jag vinner eller inte, är en väldigt otrevlig upplevelse att bryta arm mot mig då jag både är en dålig förlorare och en dålig vinnare. ”Nej Kim, att spotta på sin motståndare när man ligger under bryter inte mot reglementet men är inte att rekommendera”, var till exempel en  nyvunnen lärdom som dessvärre föll ur minnet varpå kvällen fortskred.

Nåväl, här kunde dagen ha slutat vad mig anbelangade. Men fler överraskningar väntade. En av de mer minnesvärda var den som skulle representera det obligatoriska förnedrings-inslaget. Denna aktivitet, som jag först ville dö när jag insåg vad den gick ut på, fick en högst oväntad vändning. Efter att ha hinkat lite champagne på en kompis soliga takterass emedan vi gick igenom alla närvarandes relation till mig (herregud vilken sinnessjuk egotripp denna dag var) klädde några av de allra närmaste ut mig i någon sorts flummig konstnärsklädsel och uppmanade mig att börja öva på valfri dialekt. Väl framme på Karlaplan blev jag informerad om att jag skulle ragga kunder, tjänsten jag sålde var att jag skulle måla av dem för 17 kronor. Jag lämnades ensam med block, kolpennor, två stolar och en skylt med texten: ”Porträtt: 17 spänn” Möhippisarna väste hårdnackat åt mig att börja sälja innan de lämnade mig åt mitt öde.

Det är ju konstigt ändå på något sätt att en sådan grej kan kännas så jobbig. Så här i efterhand kan jag inte ens förstå hur jag kunde tycka att det var så outhärdligt hemskt att tigga folk om att få måla av dem mot betalning. Eller, jo förresten det kan jag nog. Ingen nappade på mina raggningsförsök i alla fall, däremot var det tre stycken som förbarmade sig efter att gänget, som befann sig på behörigt avstånd, hade förklarat (tror jag?) vad det hela gick ut på.  Det utmynnade i tre fullkomligt magiska möten. Kanske för att det faktiskt finns något ganska utelämnande i att blev avmålad, man behöver liksom inte ens vara naken. Eller kanske för att jag var lite full.

Själva tanken bakom den här ”aktiviteten” hade för övrigt sin grund i total buskis, nämligen den att jag och min bästis har fantiserat om hur kul det vore att sitta i Nordstan (en galleria i Göteborg, för den som inte vet det) och måla av folk för en saftig peng. Låta dem sitta förväntansfulla och göra snygge-minen i närmare 45 minuter varpå man vänder på papperet och stolt uppvisar en glad huvudfoting och sträcker fram en förväntansfull handflata. Men så blev det inte. Jag ansträngde mig för det första till mitt yttersta (och resultaten blev inte sååå illa faktiskt). Jag hade inte vågat eller velat göra annorlunda eftersom dessa människor gav mig av sin tid och till råga på allt öppnade sina hjärtan. Jag målade av ett ungt par och två äldre damer. Medan jag målade ställde jag lite frågor och de var oväntat öppenhjärtiga och kontrade med att fråga mig om mitt liv. Det unga paret var alldeles nyträffade och blottade en totalt bedårande osäkerhet huruvida de ens var tillsammans eller ej. Det slutade med att de satt och definierade sitt förhållande med mig som åhörare.  F-n, vad jobbigt egentligen, skönt att man inte är 21 och ett halvt ur just den aspekten (det var den enda jag kunde komma på, ur alla andra aspekter är jag egentligen skitavundsjuk).

Den sista kvinnan som slog sig ned på pinnstolen framför mig var inte 21 och ett halvt utan 84 år och hade varit gift i exakt 60 år, hennes man hade nämligen dött på deras 60-åriga bröllopsdag. När hon berättade det responderade jag genom att beklaga, men hon stoppade mig och sa att hon tyckte att det var fint, hon såg det som ett tecken på deras odödliga kärlek. En vacker, på gränsen till sliskig sockersöt slump att just denna fantastiska dam delade med sig av detta på just en möhippa, som om en feelgood-manusförfattare hade haft ett finger med i spelet. Snacka om att verkligheten överträffar dikten.

Resten av kvällen besparar jag er, den gör dig inte riktigt i skriven form (eller någon annan form heller). Bilden här ovan visar i alla fall hur man bär en kasse om man tycker att det är viktigt att träna upp sina hemliga armbytarmuskler. Testa själv – tänk på ditt lill- och ringfinger nästa gång du bryter arm (det räcker att du blir medveten om dem och tänker att du ska spänna dem) så kommer du att erfara stor skillnad. Men… spotta inte. Det blir så dålig stämning och är typ lite osportsligt (har jag för mig).