Så skönt med självgående barn som nattar sig själva.
Nu ska jag natta mig själv på exakt samma sätt, fast inte med Maskboken utan med Linda Skugges 1989.
Godnatt.
Låtsaskompisen.
Låtsaskompisar är vi nog många som har haft under någon period i livet. Själv hade jag en död hund när jag var i 7-årsåldern. Det var vår tax Foxy som tydligen gick igen många år efter sin död vilket föranledde en mängd omotiverade utskällningar, som till exempel om mamma råkade stänga ytterdörren utan att uppmärksamma att den stackars spök-taxen gick av på mitten.
Det finns förstås många andra exempel på låtsaskompisar; Mållgam, en stor och stark äldre kompis, söta små djur eller en demon som kräks blod. Jodå. Min 3-åriga dotter tyckte att det sistnämnda kändes passande. Hennes låtsaskompis heter nämligen Gene Simmons och han är ”hennes bästa vän” och ”han älskar henne” och ”de har lika långa tungor”. Igår fick vi veta att Gene Simmons dessutom har gjort sig skyldig till att föra väldigt mycket oväsen vid mellanmålen på dagis. Mika säger även att han ska hämta henne på dagis varje jag när jag lämnar henne. Tänk så förvånade personalen skulle bli om jag skrev på hämtnings-listan: ”Gene Simmons hämtar 16.30”. Något som förvånade hennes pappa lite idag var när han fick veta att han inte var hennes riktiga pappa. Mika upplyste honom lyckligt att mamma inte är att lita på, helt enkelt.
Jag lovar – det inte är sant (trots att de har lika långa tungor).
Bästa träningsmotivationen, del II: Irriterande kollegor
I lördags morse fick jag följande sms av Danne (svikar-kollegan som sa att vi skulle börja vårt nya hälsosamma liv på måndag):
Då blev jag så sur så att gick ner till gymmet direkt och sprattlade med armarna OCH benen på en sån där maskin i en halvtimme medan jag lyssnade på Bea Usmaas sommarprat (jätteintressant sommarprat för övrigt om major hang-ups, att göra saker den svåra vägen och Andrées polarexpedition). Och så lyfte jag massa jättetunga grejer och det.
Game on.
Rik och stark
Igår berättade Danne för Binge att vi har kommit på det bästa sättet hur man ska motivera sig för att börja träna.
– Oj, då kommer ni att blir rika, skrattade Binge.
Och det är just det vi kommer att bli – rika och vältränade!
Så här var det nämligen: Jag och Danne satt på Kebabkungen, jag käkade flottiga pommes frites och Danne en flottig kebabtallrik, när Danne kom på den geniala idén:
– Jag vet hur vi ska motivera oss att börja träna – pengar!
– PERFEKT! skrek jag. Men hur menar du nu, frågade jag lite uppgivet vid närmare eftertanke (ibland är jag lite kass på just närmare eftertanke), tror du verkligen att någon vill betala oss för att träna?
– Nej, sa Danne, vi ska göra det själva. Vi har ju vår grundlön på X-tusen, för varje gång man tränar får man 250 kronor extra utbetalt i lön. Max är 4 gånger i veckan och man måste träna i minst 45 minuter, enades vi om.
Dollartecken och våra starka muskler började spela framför våra ögon medan vi drömde oss bort peppade till tusen (i bokstavlig mening).
– Vi anmäler oss till något lopp så vi har ett mål, sa Danne.
– JA! skrek jag igen. Och så det blir tävling också! lade jag till. Midnattsloppet, det är inte så långt och Pelle har sagt att man får dricka öl efteråt!
– Ja, det är perfekt! ropade Danne.
– När börjar det gälla då, frågade jag, det där med pengarna – idag eller? Jag har nämligen inte duschat på några dagar för jag tycker att det är så tråkigt så det vore perfekt för mig att träna ikväll eftersom jag ändå har planerat att duscha.
– Nej, sa Danne, inte nu för jag har visning på lägenheten ikväll och då vill inte jag heller duscha för det är så jobbigt att göra rent i duschen.
– Okej, men i helgen då? Nej, för då ska jag på bröllop och sådär.
– Okej vad bra, sa jag lättat, måndag då?
Sedan skröt vi länge för varandra hur himla sportiga och vältränade vi var när vi gick i högstadiet och sånt.
Så där var vi då på kontoret efter lunch, övertända på träning våra stinna pommes frites-magar till trots. Jag började fråga Binge, som precis kommit tillbaka från att ha tränat (på riktigt), om olika träningstips, till exempel hur man gör utfall, vad fasen chins är egentligen och hur man ska göra för att få svinstarka armbrytarmuskler. Binge visade tålmodigt och pedagogiskt olika tekniker, vad man ska tänka på och vad man ska akta sig för. Jag lyssnade uppmärksamt och härmade Binge medan Danne satt och försökte hålla sig för skratt (Binge måste ha sett rolig ut). Sedan skrämde jag upp Danne hur farligt det är att dricka Coca-cola som straff för att han skrämde upp mig hur farligt det är att röka och det var också bra för nu har vi (återigen) slutit en pakt om att även sluta med dessa olater.
Vi firade med kakor, och lite chips faktiskt, eftersom vi inte ska börja förrän på måndag. Lika bra att passa på innan vårt nya hälsosamma liv tar vid.
Idag har jag så mycket träningsvärk att jag inte kan gå i trappor, trillade ner för trappan på Lejonhjärta när jag skulle följa vår knatte-praktikant ned och stukade foten (för tredje gången i sommar). Varför jag hade träningsvärk? För att jag härmade Binge i 4-5 minuter såklart! Sen kollade vi upp upp när Midnattsloppet är och det är ju om en vecka och det är ju helt orealistiskt att komma i form på en vecka.
Typiskt.
I måndags började vi inte träna igen.
Nästan varje måndag pratar jag och Danne om att vi ska börja träna nästa måndag. Det kan låta så här: ”Nu är det perfekt när vi ändå ska jobba hela sommaren!” eller: ”Nu när det börjar bli höst är det perfekt så att man kommer i form till vintersäsongen!” Jag fattar inte riktigt vad som menas med det där sista men håller god min. Danne säger också att han planerar att träna på morgonen innan jobbet, jag säger inget särskilt då heller eftersom jag egentligen bara låtsas att jag också tänker göra det.
Binge (som är före detta hockeytränare och kapten i surflandslaget)) däremot tränar så fort han får chansen. Cyklar till jobbet, simmar på Vanadisbadet, åker longboard och tränar på gymmet, typ varje dag. (Jo, det är sant!) Binge har också en väldigt genomtänkt och hälsosam kosthållning. Idag handlade vi med oss lunch från ICA alla tre. Binge handlade:
Jag och Danne handlade:
När våra uppackade kassars innehåll låg där bredvid varandra på bordet betraktade Binge vår white trash-misär och flinade lite men sa finkänsligt nog ingenting. Efter en liten stund mumlade Danne: ”Men det är inte till oss, det är till våra kunder.” Jag tror inte Binge trodde på det. Så nu vet ni: nästa gång ni kommer bjuder vi på cigg, ostbågar, vitt bröd, chokladbollar, kakor och dietläsk.
(Om inte Binge har ätit upp det i smyg, vill säga).
Jag – en gatflicka
Har flyttat ut kontoret på trottoaren idag eftersom det är för varmt inne på Lejonhjärta. Har till och med en besöksstol om någon kund skulle komma på besök. Danne kan inte sitta härute för han måste ha sin mus. #haha #ingenac #vadärvälsemester
Hittade en villig bock till slut:
Så här kan det se ut när grabbarna (intelligensens högborg) tar koffeinpaus på gatan:
De får inte heller napp av någon outgrundlig anledning.
Nu ska här raggas!
Redo för Vykort från en kväll i raggarbil: pass, pesetas och pushup.
Underbara Tomas (som bara kan anas bakom ratten på bilden) kom och hämtade oss i en Cadillac Fletwood -66. Mannen på bilden är jordglobs-Heinz (behöver du en dylik vet du vem du ska snacka med). Fortsätt läsa
På kärleksfest!
Proud pup.
Proud pup No. 2!
HAPPY PRIDE!
Epic fail day
Idag är dagen då de minsta barnen kommer hem efter 7 veckor hos farmor och farfar i Skåne (tack världens bästa farmor och farfar!). Idag är också dagen då Inca kommer hem efter att ha varit hos mormor och morfar i 8 veckor (tack världens bästa mormor och morfar). Dessutom kommer mina föräldrar, deras hund bullterriern Våfflan och Poppins the wonderdog. Major family reunion, helt enkelt!
Dagen började med att jag försov mig, klädde på mig 18 gånger (nej det blir för varmt, oj den är för kort, fy den luktade svett osv), packade jobb-väskan och sprang på ett mycket rationellt sätt ut och in i hallen som en schizofren höna allteftersom jag funderade på om det verkligen var någon ide att jag stack till jobbet eftersom jag skulle möta de små vid tåget och innan dess måste handla, städa, förbereda och laga mat (inte chips) tills de kom eller nej, jag måste till jobbet en stund i alla fall – var är mitt SL-kort! – herregud, jag har inget batteri i mobilen och ingen laddare för den har något barn lånat och just det: mina föräldrar har ju hundarna med sig, vad bra då är det ingen mening att danmsuga eller jo, mina föräldrar har ju aldrig varit här jag vill att det ska vara fint, nej skit i det, jo förresten jag MÅSTE till jobbet, eller nej det är ingen ide att sticka dit och vända, men vafan jag lämnade ju dator-laddaren på jobbet igår vilket innebär att jag inte kan jobba på hela helgen – idiot. Hjälp! Porslinspsyke.
Lite så.
Joråsåatt jag satte mig vid datorn och jobbade lite innan jag begav mig till Liedl för att handla, tänkte att jag skulle vara lite ekonomisk. Det slutade med att jag fick ta en taxi hem för att jag hade handlat så mycket att jag inte orkade bära allt (och då är jag ändå armbrytardrottning-wannabe och envis som en efterbliven åsna). Snacka om nederlag. När jag kom hem och beklagade mig över detta kommenterade Agnes med en halvt road (och kanske lite nedlåtande) blick: ”Vilket djävla i-landsproblem.” Meningen som följer uttalades genom att på ett ganska drygt tonårssätt härma min röst: ”Jag handlade så mycket grejer att jag var tvungen att ta en taxi hem. Sta-ackars dig.” Just det. Tur att det finns dryga tonåringar som kan sätta saker i sitt rätta perspektiv.
I en av påsarna finns det dessutom två flotta bag-in-da-box (eftersom jag passade på att gå till systemet först). Fatta tungt det var! En gubbe som fick maka på sig när jag lämnade kassan sa: ”oj, vad stark du är” vilket jag såklart tog på dödligt allvar och dretade och drog påsarna gatan fram så att blodkärlen i ögonen sprängdes. Och ändå. Ringde jag taxi. Eller ja, jag fick be en upptagen taxichaufför att ringa eftersom jag inte hade något batteri i mobilen. Förlåt att jag tjatar, jag har bara lite svårt att komma över att mina biceps svek mig.
När jag kom hem hittade jag köttfärs i kylskåpet och tänkte att det är ju helt perfekt att göra köttfärssås eftersom det är småbarnens älsklingsrätt och då slipper ju köttfärsen ha dött helt i onödan om jag lagar till den. Så jag lagade till den i typ fyra timmar. Jag och Agnes städade hela lägenheten och dukade bordet. Nu minsann skulle Pelle få komma hem till dukat bord och barnen skulle bli glada.
Fick kila och kompletterings-handla på ICA MAXI DELUXE (the Ingvar Kamprad state of mind hade släppt), på väg hem utanför porten stötte jag på Pelle, Mika och Henry och alla blev jätteglada och det. (Oj! Jag glömde lite att möta dem på stationen.)
Sätter oss vid bordet, jag är mäkta stolt. Pelle tar en tugga och försöker låta bli att kräkas. Köttfärsen är rutten. Det är då Agnes glatt berättar att hon och jag åt chips till middag igår.
Okej.
Bra sak i alla fall: min alldeles egen stormtrooper är hemma.
PS. Pelle, ovegetarianen, räddade såklart situationen genom att ”svänga” ihop världens godaste vegetariska kantarellpasta (tack vare Hannah Williamsson skogs-exkursioner och generösa läggning) på 3 minuter blankt.
Fortsättning följer, epic fail day kanske vänder. Nu är Inca och mina föräldrar snart här. Tur att vi inte har någon midsommarstång i alla fall.
Har du varit på Kolmården i sommar? Läs det här om du törs.
Förlåt, men jag orkar bara inte vara sådär saklig, tolerant och politisk korrekt längre. Jag har varit det i snart 20 år, ända sedan jag flippade den där gången när jag jobbade på NSMPD (nuvarande Djurens Rätt) och råkade låsa in mellanstadiebarn och snälla gamla tanter i ett rum och tvinga dem att titta på dokumentärer om pälsfarmning, schampoo-tester i kaniners uppspärrade ögon, kocher-slakt och psykologiska experiment på apor samtidigt som jag läste högt ur Kolmårdens interna (och inofficiella) statistik. Alla storgrät medan jag tänkte: ”glöm ALDRIG det här era djävlar!” Jaa. Det var dumt.
Jag, det djurättsaktivistiska psykfallet, lämnade organisationen frivilligt nästa dag då jag insåg att det inte var rätt väg att övertyga någon om att alla varelser har rätt till ett naturligt och fullvärdigt liv.
Sedan dess är jag oerhört tolerant. Förkunnar sällan mitt evangelium och pådyvlar aldrig någon mina egna åsikter (om de inte, så att säga, ber om det). Att jag dessutom numera är en högst tvivelaktig vegetarian gör att jag mer än någonsin känner att jag inte har någon rätt att peka finger.
Visst är det lätt att känna sig maktlös över alla typer av grymheter som pågår i världen mot alla varelser, såväl mänskliga som icke-mänskliga. Och visst ligger det nära till hands att fälla upp skygglapparna med en vag tanke om att det inte spelar någon roll: ”jag kan ju ändå inte göra något”. Och det, har du ju alldeles rätt i.
För i just det här fallet, när du vill förändra livet för massor av varelser, behöver du nämligen inte göra ett skit. Du behöver inte ge upp din familj och arbeta som volontär i ett krigsdrabbat land, inte demonstrera eller ens skänka en spänn. Det räcker om du låter BLI att göra några saker. Några enkla saker som oftast handlar om tillfredsställelse av din fåfänga, dina smaklökar eller lust till förströelse.
Nej, det är inte helt enkelt att lägga om hela sin kosthållning, det kräver lite kunskap och engagemang, men man kan göra så gott man kan; mjukstarta med en köttfri dag, googla lite vegetariska recept och upptäcka efter vägen att det faktiskt inte är så svårt och dessutom både hälsosamt och gott (till råga på allt slår du två flugor i en smäll eftersom du gör miljön en mastodonttjänst). Jag vet att det är svårt att leva efter sin övertygelse i alla lägen (som till exempel en tisdagskväll vid matbordet med skol- och dagiströtta barn när det står köttbullar och makaroner på bordet, vadå köttbullarna är ju redan döda och skulle dött ännu mer i onödan om inte jag ätit de två sista som ingen ville ha).
Men så finns det där som är riktigt djävla enkelt att låta bli och det är därför jag blir så förbannad när folk inte kan låta bli.
Som att gå på Kolmården. Hur kan man inte förstå grymheten i att hålla delfiner i fångenskap? Andra djur också förstås, men just för att delfiner är ett av de djur som de allra flesta människor har så lätt att ta till sig och tycka om blir det än mer obegripligt. Alla (jo, alla) vet ju faktiskt numera att delfiner och andra marina däggdjur är högintelligenta och ytterst socialt utvecklade varelser (för övrigt utrustade med altruism vilket är mer än man kan säga om många människor). Med tanke på det och filmer som The Cove och Blackfish, som nått så oerhört många, är det ett komplett mysterium. Hur kan man inte förstå det fruktansvärda i att slitas upp från sin familj på det mest traumatiska sätt och bli placerad i en klorerad liten tank med en främmande grupp trasiga individer. Eller att födas i denna tank och att svältas (japp, det är djurtränarnas teknik) för att utföra fåniga tricks som inbringar pengar till sina ägare. Eller är det helt enkelt så illa att du väljer att blunda för det till förmån för din tillfälliga förströelse?
Jag vill minnas att de där dokumenten, Kolmårdens egna som jag nämnde tidigare, innehöll en speciell rubricering som löd: ”Dödsorsak: självmord”. Denna rubricering ska ha inneburit att delfinen ifråga tog sats och simmade med hög hastighet, om och om igen ifall det behövdes, in i väggen tills den avled. Jag vet faktiskt inte om det är sant, något som jag dock vet är sant är att delfiner som i det vilda kan bli 30-50 år sällan överlever sina tonår i fångenskap och att vanliga dödsorsaker är stressrelaterade sjukdomar och klorförgiftning. De får hud- och ögonskador som i somliga fall leder till blindhet. Djur som simmar flera mil varje dag och lever i socialt komplexa grupper har ingen möjlighet till ett naturligt och fullvärdigt liv överhuvudtaget utan exploateras som skojiga clowner. ”Life” heter ironiskt nog årets delfinshow, ”Death” hade varit ett mer passande namn.
Ledsen att behöva peka ut dig, men det är du som går på Kolmården som gör det möjligt. Herregud, åk till Astrid Lindgrens värld, Nordens ark om du absolut måste gå på en djurpark, Gröna Lund, Liseberg eller vad som helst som inte inbegriper exploaterande av andra varelser. Hur svårt kan det vara? En del hävdar att det är ett bra sätt för barn att lära sig mer om djur och natur, men då undrar jag vad för snedvriden bild de får med sig och om det verkligen är så himla bra att lära sig att det är okej att profitera på varelser som lider.
Förlåt, nu flippade jag igen. Som jag önskar att du kan se förbi mina påhopp och att du kan ta till dig något av det jag försöker säga och börja på ett nytt kapitel, ett kapitel som kommer göra att du mår mycket bättre och att många andra varelser slipper lida. För när det för en gångs skull är så djävla enkelt att göra gott bör man ju passa på.
EXEMPEL PÅ SAKER SOM ÄR SKITENKLA ATT LÅTA BLI:
- att köpa en ful mössa med pälstofs
- att betala för ett foto av dig själv när du blir kramad av en drogad bebis-chimpans i Catalina-parken
- att gå på cirkus som håller elefanter, tigrar och andra icke-domesticerade djur
- att köpa en kappa som är gjord av ofödda lamm
- att köpa skönhetsprodukter som är testade på djur
- att åka till Afrika och skjuta noshörningar och andra utrotningshotade djur för skojs skull
- att sova på en dunkudde
- att gå på Kolmården
Om jag har varit på Kolmården? Japp. I ett (väldigt långt) ögonblick av svagsinthet, skyller inte på någon annan i alla fall, åkte jag dit med min familj som på den tiden bestod av mig, Pelle och våra 6-åriga döttrar. Gick vi på delfinshowen? Japp. Vad hände? Jo, jag bländades totalt de första 5-10 minuterna, satt med ett saligt leende på läpparna tills jag långsamt började ta in den ta in den genomsjuka situationen och den vidriga propagandan som var en del av ”showen” och totalköptes av alla runtomkring mig. Den handlade om hur lyckliga dessa varelser var, hur de älskade att uppträda för oss etc, ackompanjerat av väl inövat ”bus” av yngsta medlemmen i delfinflocken.
Sex år tidigare jobbade jag med att samla in data om marina däggdjur för Costa Ricas naturskyddsförening, minnena från den tiden bröt sig fram som aliens ur mitt inre. Ynnesten att uppleva fria delfiner och deras äkta livsglädje när de närmade sig oss – på behörigt avstånd – alldeles frivilligt. Jag behärskade mig och bet ihop de sista 40 minuterna av showen, men utanför gick det inte längre. Jag föll ned på knä i ett dike och grät så att det kändes som om mitt hjärta skulle gå sönder till döttrarnas förtvivlan och andra besökares skräck (de sistnämnda förstod ju inte vilket typ av psykfall jag var). Men faktum är att det räcker att du har sett en fri delfin i sitt rätta element en gång eller någon av ovan nämnda filmer, djurrättsaktivistpsykfall eller inte, för att förstå varför delfinarium är att jämföra med koncentrationsläger. Och om du inte gör det: då är du ett äkta psykfall.
Länkar:
Låt oss ta död på några myter direkt:
Klicka för att komma åt OrcasandDolphinsinCaptivity.pdf
För dig som vill ta del av vetenskapliga belägg för att marina däggdjur i fångenskap lider:
För dig som vill engagera dig och/eller lära dig mer:
http://dolphinproject.org/take-action/to-free-a-dolphin-a-step-by-step-guide-to-dolphin-activism
http://www.djurensratt.se/engagera-dig/blixtaktioner/kolmardens-djurpark
http://www.peta.org/issues/animals-in-entertainment/zoos-pseudo-sanctuaries/aquariums-marine-parks/
http://www.worldanimalprotection.us.org/our-work/animals-wild/marine-animals-captivity
http://savejapandolphins.org/take-action/dolphins-in-captivity
https://www.facebook.com/GrindStop2014?fref=ts
Kan inte låta bli att reflektera över varför svensk media så sällan skriver något negativt om denna företeelse, det enda (tandlösa) jag kunde hitta var:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10289106.ab
Till skillnad från t ex:
http://www.nytimes.com/2013/07/30/science/smart-social-and-captive.html?pagewanted=all&_r=0
och:
Så här ska det se ut.
Spinner Dolphins i Bahia Drake, Costa Rica (där jag jobbade för 14 år sedan).
Foto: Sierra Goodman
Delfinens anatomiska förbannelse: de ”leende” mungiporna.
En delfin som är glad på riktigt:
Foto: Sierra Goodman
Och en till:
Foto: Sierra Goodman
Kolmården: är det inte dags att slå igen butiken nu? Ert eget kommentarsfält på Facebook torde ge en fingervisning om vilken väg ni borde välja härnäst. Cred till er i alla fall för att ni inte stänger ner kommentarsfältet, det måste ändå kosta er allra minst en heltidstjänst.
mammachips.com 