Idag är dagen då de minsta barnen kommer hem efter 7 veckor hos farmor och farfar i Skåne (tack världens bästa farmor och farfar!). Idag är också dagen då Inca kommer hem efter att ha varit hos mormor och morfar i 8 veckor (tack världens bästa mormor och morfar). Dessutom kommer mina föräldrar, deras hund bullterriern Våfflan och Poppins the wonderdog. Major family reunion, helt enkelt!

Dagen började med att jag försov mig, klädde på mig 18 gånger (nej det blir för varmt, oj den är för kort, fy den luktade svett osv), packade jobb-väskan och sprang på ett mycket rationellt sätt ut och in i hallen som en schizofren höna allteftersom jag funderade på om det verkligen var någon ide att jag stack till jobbet eftersom jag skulle möta de små vid tåget och innan dess måste handla, städa, förbereda och laga mat (inte chips) tills de kom eller nej, jag måste till jobbet en stund i alla fall – var är mitt SL-kort! – herregud, jag har inget batteri i mobilen och ingen laddare för den har något barn lånat och just det: mina föräldrar har ju hundarna med sig, vad bra då är det ingen mening att danmsuga eller jo, mina föräldrar har ju aldrig varit här jag vill att det ska vara fint, nej skit i det, jo förresten jag MÅSTE till jobbet, eller nej det är ingen ide att sticka dit och vända, men vafan jag lämnade ju dator-laddaren på jobbet igår vilket innebär att jag inte kan jobba på hela helgen – idiot. Hjälp! Porslinspsyke.
Lite så.

Joråsåatt jag satte mig vid datorn och jobbade lite innan jag begav mig till Liedl för att handla, tänkte att jag skulle vara lite ekonomisk. Det slutade med att jag fick ta en taxi hem för att jag hade handlat så mycket att jag inte orkade bära allt (och då är jag ändå armbrytardrottning-wannabe och envis som en efterbliven åsna). Snacka om nederlag. När jag kom hem och beklagade mig över detta kommenterade Agnes  med en halvt road (och kanske lite nedlåtande) blick: ”Vilket djävla i-landsproblem.” Meningen som följer uttalades genom att på ett ganska drygt tonårssätt härma min röst: ”Jag handlade så mycket grejer att jag var tvungen att ta en taxi hem. Sta-ackars dig.” Just det. Tur att det finns dryga tonåringar som kan sätta saker i sitt rätta perspektiv.

I en av påsarna finns det dessutom två flotta bag-in-da-box (eftersom jag passade på att gå till systemet först). Fatta tungt det var! En gubbe som fick maka på sig när jag lämnade kassan sa: ”oj, vad stark du är” vilket jag såklart tog på dödligt allvar och dretade och drog påsarna gatan fram så att blodkärlen i ögonen sprängdes. Och ändå. Ringde jag taxi. Eller ja, jag fick be en upptagen taxichaufför att ringa eftersom jag inte hade något batteri i mobilen. Förlåt att jag tjatar, jag har bara lite svårt att komma över att mina biceps svek mig.

När jag kom hem hittade jag köttfärs i kylskåpet och tänkte att det är ju helt perfekt att göra köttfärssås eftersom det är småbarnens älsklingsrätt och då slipper ju köttfärsen ha dött helt i onödan om jag lagar till den. Så jag lagade till den i typ fyra timmar. Jag och Agnes städade hela lägenheten och dukade bordet. Nu minsann skulle Pelle få komma hem till dukat bord och barnen skulle bli glada.

Fick kila och kompletterings-handla på ICA MAXI DELUXE (the Ingvar Kamprad state of mind hade släppt), på väg hem utanför porten stötte jag på Pelle, Mika och Henry och alla blev jätteglada och det. (Oj! Jag glömde lite att möta dem på stationen.)

Sätter oss vid bordet, jag är mäkta stolt. Pelle tar en tugga och försöker låta bli att kräkas. Köttfärsen är rutten. Det är då Agnes glatt berättar att hon och jag åt chips till middag igår.

Okej.
Bra sak i alla fall: min alldeles egen stormtrooper är hemma.

PS. Pelle, ovegetarianen, räddade såklart situationen genom att ”svänga” ihop världens godaste vegetariska kantarellpasta (tack vare Hannah Williamsson skogs-exkursioner och generösa läggning) på 3 minuter blankt.

Fortsättning följer, epic fail day kanske vänder. Nu är Inca och mina föräldrar snart här. Tur att vi inte har någon midsommarstång i alla fall.