I förrgår morse satt jag och min 3-åring och väntade på pendel-båten. Solen gassade fastän klockan bara var 8.11 på morgonen (9 underbara minuter till godo), vattnet speglade den blekrosa morgonskyn och luften var sådär overkligt frisk som den bara kan vara under ett högtryck mitt emellan sommar och höst, så där så att till och med en sunkig rökare kan förnimma den (värst vad jag blev poetisk, var t om på vippen att skriva ”krispig” istället för ”frisk” vilket var tur att jag inte gjorde eftersom jag hade varit tvungen att begå harikiri då). Jag och 3-åringen bredde ut oss på kajen, lutade oss mot våra koftor och sträckte ut benen, drog lite dåliga haj-skämt, var allmänt fåniga och antagligen en smula för högljudda. Carpade dagen, helt enkelt.
Vid kajen fanns även tre valarbetare. Alla, inklusive jag, vek undan med blicken när vi passerade dem. Lite på det där sättet som man gör när man går förbi någon med en pärm tryckt med ett behjärtansvärt ändamål mot bröstet som söker ens blick på stan – nej, inte nu, jag bryr mig jättemycket men råkar ha jättemycketviktigare saker för mig. Nästa gång ska jag lyssna, prata, eventuellt ifrågasätta men framförallt skänka pengar, engagera mig och det. Bara inte just nu. (Du känner inte igen dig? Liar, liar, pants on fire.)
Plötsligt upptäcker jag att en kvinna hoovrar oss. Jag tänker att hon förmodligen är lite eljest eftersom jag råkar vara välsignad med att attrahera dylika, högst troligen på grund av att jag är lite eljest själv. Men kvinnan ifråga har en röd ros på jackan och jag inser att jag såklart måste förefalla vara den mest mottagliga på hela Hammarby-kajen. Damn avslappnat kroppsspråk och flams på morgonen. Varje cell i min kropp protesterar, jag VILL INTE prata politik just nu. Inte just nu under ett sällsynt halleluja-ögonblick med min yngsta. Inte här bland alla zombie-grannar. Fuck off din djävla djävel! Lite så. Men oavsett vad jag tycker om socialdemokraternas politik kan jag inte låta bli att känna en stor respekt för deras valarbetare. För alla valarbetare. Så vi började förstås prata. Och herregud, jag har aldrig tidigare sett så många alver i Hammarby Sjöstad tidigare. Öronen på de omkringstående inte bara växte inför mina ögon, de vinklades dessutom liksom organiska mini-paraboler och snart befann sig jag, 3-åringen och valarbetaren i en ring av båt-pendlare. Ingen annan yppade dock ett ord, några grimaserade lite bara. Ett uttryck för just en sak som jag tycker är intressant och eventuellt lite skrämmande. Återkommer till det.
Valarbetaren frågade om jag hade bestämt mig vad jag skulle rösta på och vilka frågor jag tyckte var viktiga. Jag berättade att jag hade bestämt mig och vilka frågor jag tyckte var viktiga (emedan alla på Hammarbykajen tjuvlyssnade skamlöst). Det blev ett fint samtal. Det fina, tyckte jag, var att vi tyckte lika om en del saker och olika om ganska många saker, vi kunde vara öppna med det och framförallt att det var okej, faktiskt mer än okej. Att vi tyckte olika, alltså. Det blev, som det kan bli när man talar med en klok människa, mycket mer givande än om vi hade varit åsiktsgelikar. Kvinnan ifråga var oerhört ödmjuk, påläst och icke pådyvlande, tog in det jag sa och gav tillbaka.
Jag är som många andra, och speciellt i valtider, jätteintresserad av politik. Jag funderar, diskuterar, ser alla debatter jag kan (och tycker att det är jättespännande – ser fram emot en partiledardebatt nästan på samma sätt som jag ser fram emot nästa avsnitt av Walking Dead), läser artiklar i röd och blå kvällspanikpress såväl som mer djuplodande inlägg i ”seriösare” publikationer, tittar på alla valrelaterade program jag hinner, spanar på (stalkar, alltså) såväl de (politiker, journalister etc) i sociala medier som jag tror att jag vet att jag samtycker med som de jag tror mig veta att jag tycker tvärtom som osv osv.
Det som bekymrar mig är att vi knappt törs prata politik med varandra, i alla fall inte med dem som inte bekräftar våra egna åsikter. Jag minns när jag var liten och blev medveten om politik och naivt frågade min bästa kompis mamma vad hon röstade på och hon svarade ”Kalle Anka-partiet”. Jag levde i många år i villfarelsen att det fanns något som hette Kalle Anka-partiet och den dagen jag insåg att det inte fanns blev jag inte bara mycket besviken, eftersom det lät som ett ganska festligt parti, utan det var även då jag förstod att politiska åsikter är något som man helst inte ska skylta med, ungefär lika fult som att prata om privata pengar. Att det närapå är tabu att tala om vad man röstar på.
Vi lever i ett land där vi råkar ha jämförelsevis närmast overkligt fantastiska förutsättningar på de allra flesta vis, något som väldigt många av oss tar för givet. Vi blir inte förföljda för våra åsikter och vi lever i en demokrati i ett fritt land. Ändå snobbar vi oss med att dölja våra åsikter, precis som om det vore en ynnest att höra vad just du eller jag tycker. Vad beror det på? Är det vår konsensuskultur som spökar? Konflikträdsla? Jag vet inte. Men jag tror mig veta att man inte utvecklar sina tankar och åsikter speciellt mycket om man inte diskuterar med andra människor. Och speciellt inte om man aldrig diskuterar med människor som har en annan åsikt än man själv. Borde det inte vara en självklarhet, rentav en skyldighet att prata med varandra om politik? Herregud, inte ens våra politiker vågar stå för någonting. Urvattnade ”budskap” som ingen kan säga nej till som: ”Vi är för skolan” (där ser man, det var särdeles värdefullt att veta eftersom jag personligen är emot skolor, de leder bara till kunskap och sån skit) eller: ”För ett mänskligare Sverige” (VA? Fy, själv söker jag med ljus och lykta efter ett parti som är för ett omänskligare Sverige).
Något som vi alla har gemensamt är att vi vill förbättra vårt samhälle, vi har alla lite olika uppfattningar om hur vi ska göra det och vad som egentligen kännetecknar ett bättre samhälle, men vore det inte toppen om vi kunde snacka lite om det? Lite oftare. Utan att bli arga eller håna den som inte tycker som man själv eller sitter på precis alla fakta och utan att förnedra den som råkar stava fel eller särskriva en åsikt på Facebook. Det där är en annan sak som stör mig. Pinsamma härskartekniker. Ska man inte få uttrycka sin åsikt om man har läs- eller skrivsvårigheter eller inte behärskar svenska till hundra procent (av vilken anledning det än må vara)? Och visst är det såklart både bra och viktigt att vara påläst när man diskuterar men jag tycker att man måste få vara med utan att känna rädsla för att bli hånad om man inte sitter på alla bakgrundsfakta eller kan rabbla statistik som ett rinnande vatten. Jag tror till exempel att många förstagångsväljare känner sig otrygga i att lägga sig i debatten – tycka, trevande ta ställning eller ens våga ställa frågor just på grund av detta.
Summa summarum (för att citera Alejandro Fuentes-Bergström): Jag tror att vi måste öva på att ha lite olika åsikter, helt enkelt. Vad 17 spelar det för roll kanske du tänker? Jag tror att det spelar gigantisk roll. Jag tror till exempel att vår politiska blyghet har stor del i främlingsfientliga partiers skrämmande frammarsch. Tror även att PK-maffians ofta välformulerade och blixtsnabba nergörar-kommentarer gör sitt till.
Just därför tänkte vi ha en liten valvaka på Lejonhjärta nästa söndag. En regnbågs-valvaka, representanter för alla politiska färger är mer än välkomna. Skulle vara trevligt att öva på att ha lite olika åsikter, att prata politik under snälla och sansade former eller i alla fall – toleranta former. Men man måste inte, vi lever ju som sagt i ett fritt land, man kan bara komma och ha trevligt och dricka och äta något gott också. Vi tänker att vi genomför ett litet mini-val på plats vars resultat vi avslöjar strax innan det riktiga resultatet. Vill du komma, vänligen anmäl dig i kommentarsfältet nedan eller mejla till: kim@lejonhjartasverige.se.
Där och då lovar i alla fall jag att avslöja vad jag röstar på.
mammachips.com 