Idag för ett år sedan dog mitt livs största kärlek. Man kanske inte får säga så* och man kanske inte kan mäta kärlek, men Poppins sitter på piedestal i mitt hjärta och jag kommer aldrig att kunna beskriva i ord de starka känslor jag har för denna fantastiska stora lilla person. Jag har haft ynnesten att ha många stora kärlekar på fyra ben i mitt liv, men Poppins är min största och jag vill så gärna berätta om henne och hennes historia, så som jag känner den. 

Poppins kom till oss en gråmulen dag den 16 mars 2013, jag vet det för Pelle hade varit på prinsessan Lillians begravning (och jag kan googla), och Pelle var därmed passande uppklädd när vi tog emot världens finaste person på Älvsjömässans parkering. Jag glömmer aldrig stämningen som rådde på denna ganska fula och oansenliga plats som alltsedan dess innehar ett magiskt skimmer för mig. Utanför den stora Hundar utan hem-bussen, som tagit sig hela vägen från Irland, stod trötta, slitna, skitiga och alldeles underbara hundräddar-volontärer och pratade lugnande med både oroliga och exalterade blivande hundmammor och -pappor. ”Är min hund verkligen med?” ”Hur ska vi bete oss?” ”Vad ska vi göra när vi kommer hem?” En efter en kom de ut, de små sprudlande men naturligtvis stressade, förvirrade och lite rädda små och stora liven. Det kändes som att befinna sig på BB och att få se ögonblicket när alla som befann sig där fick träffa sitt livs nästa största kärlek för första gången. Det gräts, det skrattades, det bets ihop och det pussades. Det var så starkt att man tittade bort ibland för att det nästan kändes för intimt, som att man trängde sig på i de stora känslorna. 

Så kom hon ut ur bussen. Ett litet vit-gult, skitigt yrväder i famnen på en ung leende tjej. Poppins hässjade och tittade sig omkring med orolig och intensiv blick. När tjejen satte ner henne vid oss hälsade hon lika delar frånvarande och hjärtligt, slängde sig på rygg och kissade ner sig direkt. Efter att vi rastat henne lite fick hon hoppa in i baksätet och sitta i Incas knä. Jag glömmer aldrig ögonblicket när jag vände mig om och upptäckte att hon fixerade mig med blicken. Hon spände sina stora svarta uttrycksfulla ögon i mig och slutade hässja, precis om hon försökte avgöra vad jag var för en och jag uppfylldes av en så stark känsla av att hon plötsligt visste där och då. Hon visste att vi skulle vara snälla, skydda henne och älska henne villkorslöst för alltid. Och så blev det ju också. Detta lilla hittebarn, som vi inte vet vad hon upplevt innan hon kom till oss mer än att hon hittats på en gata i en mindre stad och troligen blivit skjuten med ett luftgevär i pannan (vilket ett ärr och hennes livslånga skotträdsla vittnade om). 

Poppins var rädd för sin egen skugga i början. Jag minns att det var skare på snön när hon kom till oss och hur jag ansträngde mig för att inte gå så att skaren brast då hon kissade ner sig av skräck vid ljudet som uppstod. Vi försökte skapa en tillvaro av lugn och 100% förutsägbarhet för vår nya lilla familjemedlem och gradvis blev hon tryggare, lekfullare och började så smått visa sin fantastiska personlighet. Redan första dagen bestämde hon sig för att jag var hennes riktiga mamma och följde mig som en skugga vart jag än gick. Och så skulle det också förbli genom hela hennes liv. 

Poppins blev ganska snabbt tryggare och starkare, men hon fixade aldrig stadens puls. Att åka kommunalt med barnvagn i rusningstrafik eller att vistas bland bilar som tutar och bussar som suckar. Att vara med på mammas jobb med folk som kom och gick var inte heller någon hit. När vi besökte min mamma i hundparadiset på Askerön för andra gången bestämdes således att hon skulle få stanna på den gröna ön där det vare sig fanns trafik, vägar, grannar eller okända män (hennes största skräck) utan hundkompisar, egen badplats, skog, total frihet och inte minst: oändlig kärlek.  I lugnet och kärleken hos mina föräldrar fick hennes underbara personlighet blomma ut till fullo. Och hennes jack russel/pitbull/chihuahua-egenskaper fullt spelrum. Tillsammans med sin älskade vapendragare bullterriern Vafflan, som hon brukade lura ut på kvällarna och även på Hans och Greta-vis ut i skogen så långt hon kunde så att hon skulle få all mat och all uppmärksamhet för sig själv, kom slutligen den totala tryggheten och självkänslan.

Poppins vann allas hjärta. Till och med sotarens. Minns när mamma berättade hur Poppins för första gången hade närmat sig en främmande man, som plötsligt dök upp på tomten – dessutom i märklig utstyrsel och vågat möta och skälla för att därefter triumferande bli superkompis med honom. Poppins var även hunden som kunde omvända hundrädda människor på ett kvillevitt. 

Det är inte direkt någon hemlighet att det största och viktigaste varje sommar och varje gång jag åkt ned till Askerön har varit att träffa Poppins. Vi var med varandra hela tiden, från första ögonblicket vi sågs då hon kom attackspringande och försökte pussa ihjäl en, tills att vi åkte hem och hon satt sorgset och väntade på parkeringen. ”Kanske har de bara åkt och handlat?” Under pandemin åkte vi inte ned till Askerön på nästan två år, men jag är så glad att jag fick träffa henne en sista gång i alla fall i samband med mammas födelsedag. Det sista jag såg av henne var när hon hoppade runt i bilen och försökte komma ut till mig på busshållplatsen som min bror skjutsat mig till. 

För exakt ett år sedan satt jag min första semesterdag glad i hågen och käkade fryslasagne på landet när min bror ringde. Jag blev upplivad när jag såg hans namn på displayen tills jag svarade och han sa: ”Jag har något hemskt att berätta.” Tankarna for runt som skottspolar, den första var att det hänt något med den lilla chihuahuan Vilda som precis anlänt till Askerön. När Bob berättade att Poppins precis dött rämnade världen. Vi lade på. Jag gick ut och skrek. Jag skrek och jag grät och jag skrek och jag grät tills lungorna sprängdes och hjärtat brast. Poppins blev bara 10 år. Kanske var det ett förstorat hjärta eller ett medfött hjärtfel, vi vet inte. Hon somnade i alla fall slutligen in uppe på terrassen i min mammas famn, omgärdad av de flesta hon älskade. 

Poppins storhet var att Poppins var just Poppins. En personlighet kan vare sig sammanfattas eller förklaras men en del i den tror jag bygger på hennes svåra start i livet i kombination med hennes överjordliga personlighet i form av extrem intelligens, humor, jävlar-anamma, klokhet, mod och kärleksfullhet. Hon var en person som skapade en unik relation med alla och envar i hennes omgivning. 

Har du ett minne eller en bild av Poppins? Skulle bli så glad om du vill dela med dig. För jag vill att minnet av vår lilla Poppins – vårt goa, modliga lilla hittebarn med det stora hjärtat ska leva vidare för alltid.  

*Varför en asterisk? Jo, jag har vi flertalet tillfällen fått höra att jag inte får säga att Poppins är mitt livs största kärlek eftersom jag har barn. Herregud, hon är ju mina barns största kärlek också. Och förlåt, men alla ni som har barn och säger till folk som inte har barn att de inte vet vad äkta kärlek är (oavsett om de har upplevt kärleken till ett djur eller inte): ni kan ta er i röven.