Jag är usel på kallprat och att sätta på läppstift (bland mycket annat). Just dessa två tillkortakommanden verkar vara en speciellt olycklig kombination när man träffar folk som man inte känner så bra och febrilt försöker komma på något intressant att dela med sig av, för att liksom bonda lite. Som ikväll till exempel när jag träffade en ytlig bekant och det blev lite tyst och jag kom att tänka på en kul grej (som hände idag faktiskt):

– Du vet när man hittar ett läppstift, kan vara någon annans läppstift, i någon ovanlig färg och så tar man på sådär jättemycket så att det kommer skojigt utanför och så glömmer man bort det och sen kommer man inte ihåg det förrän man står i kassan på ICA och man upptäcker att tjejen i kassan och alla andra kunder stirrar jättemycket på dig och din mun varje gång du tittar bort?

– Nej, Kim. Nej, det vet jag verkligen inte. Jag brukar väldigt sällan låna läppstift som jag inte vet vem det tillhör, inte heller brukar jag måla clownmun och om jag mot förmodan hade gjort det skulle jag inte glömma bort det.

Tusan också. Tror inte hon kommer att fråga om vi ska gå på after work eller fira nyårsafton tillsammans. Men det gör ingenting för om hon är så himla tråkig att hon inte kan muntra upp en trist stund med någon annans smetiga läppstift då vill i alla fall inte jag vara kompis med henne! Nu ska jag ringa Tove och berätta om läppstifts-fadäsen, hon kommer inte bara tycka att det är roligt, hon kommer att berätta om sist hon snodde någons läppstift och målade clownmun. Det var förmodligen på hennes jobb, hon är skolsköterska. Den här bilden är från förrförra gången jag lånade ett klatschigt läppstift på en fest och gjorde roliga Marty Feldman-miner åt mig själv (som jag dessutom fotograferade) inne på en toalett. Det blev ovanligt snyggt den gången tyckte jag, men när jag kom ut var det faktiskt en som sa till mig, liksom på skarpen, att torka bort läppstiftet. Men det var nog bara för att vara snäll.