I fredags morse tog vi båten till jobbet (istället för: buss, grön linje, röd linje, dagis, röd linje och buss). Dagen innan hade jag nämligen ett sådant där kollektivtrafiks-helvete som inbegrep skarpslipade armbågar i sidan, massa människor som hatade mig och min vagn (vill passa på att säga det nu när jag törs förresten: jag hatar er också!), syrliga kommentarer, att man inte ens kommer på tunnelbanan för att folk knör så mycket, en 3-åring som hällde sur välling över två ännu surare tweenisars skor, fler syrliga kommentarer, en tjej som stampade sönder min stortå och falling down-finalen när vi skulle gå av på sista hållplatsen och jag hör en dam bakom mig säga till sin väninna: ”det är klart barnvagnen ska gå av först” och jag vänder mig om för att liksom zombie-bita henne i ansiktet varpå hon lägger en hand på min på arm och säger: ”men lilla vän, jag var inte ironisk, förstår att det inte är så lätt” och jag nästan började gråta eftersom jag har porslinspsyke och det. I alla fall, kontrasten mellan det och det här: Eller: att ha en hållplats helt för sig själv en morgon i rusningstrafik! Det är ju  lika surrealistiskt som att se ett spöke mitt på ljusa dan, lite ironiskt att det skulle inträffa samtidigt. Inga händer, ingen kaka. Danne höll fredagsstämningen fortsatt på topp genom att skoja till lite och plötsligt skrika: ”Aj, jag skar mig på skalpellen!”

Efter jobbet hände äntligen det som jag längtat efter hela veckan – jag fick en cykel! Jo, jag fick den praktiskt taget av den här snälla tjejen:

Dessutom fick jag massa fina kläder av henne – tack Anika! Cyklade till Ångbåtsbryggans champagne-AW och firade genom att träffa de här underbara människorna:

På lördagsmorgonen kelade jag lite med the new love of my life som blev omsorgsfullt pumpad, pimpad och putsad av the one and only Pelle.

Sen gick jag och motvalls Britta och handlade massa onyttiga saker eftersom vi väntade finbesök. Sen kom han, the mother of alla finbesök: en människa som har funnits i sju dagar. Han och en hans storasystrar.

Hans storasyster-wannabe. 

På söndagen invigde jag och Mika cykeln och åkte till världens längsta boklåda, kulturfestival eller vad det nu var. Jag köpte några böcker till bokmalen Inca vilket Pelle tyckte var en jättebra idé eftersom vi nästan inte har några böcker alls.

Så jag köpte en till honom också som jag tror han kommer att gilla:

En studie i tiger (varning för lättskrämda).

Förvandlingen är nära. Jag och hennes pappa darrar.

Morr!

Dagens läskigaste: arg tiger. Orsak: blåbärsglass-brainfreeze.

Tigern tog över pysselhörnan och domderade med pappan. 

Kreativ tiger (jomen det lät ju bra i alla fall, egentligen var hon mest intresserad av den lilla behändiga stenen som hon rart hotade de andra kreativa barnen med).

Sedan cyklade jag och ”hejaklacken” där bak hem. Från Skeppsbron är det uppförsbacke typ hela vägen vilket jag snart blev varse. Där satt jag röd i huvet och trampade som en gnu på ettan när jag plötsligt uppfattar Mikas kommentarer: ”Har vi stannat, mamma?”, ”Jag vill åka på pappas motorcykel” och: ”Sover du?” Enda gången hon var nöjd var när vi swischade i 180 ner för backen hem från Gullmarsplan. ”Nu kör du!” utropade hon lyckligt. Undrar just vem det är som kör med vem egentligen. Får se hur långvarigt det här cyklandet blir.

Så farligt är det ju ändå inte att bita någon i ansiktet. Eller?