Min mamma är inte särskilt trakterad av sällskapsspel. Faktum är att hon avskyr  dem i alla dess former, nästan med samma intensitet som hon hatar sport på tv. Det är kanske inte så konstigt eftersom hon liksom är ett enda stort sällskapsspel i sig själv.

Hon är den där som alltid blir placerad vid tråk-bordet på stora fester för att det ska bli lite fart och fläkt. Den där som tar motsatt ståndpunkt i varje diskussion bara för att. Som på ett högst avundsvärt sätt behärskar den sällsynta förmågan att alltid hålla sig på rätt sida av sofistikerat grov (”eller fräck med finess” som hon troligen skulle uttrycka saken) och plump. Eller ja…oftast i alla fall.

Den där som, sedan jag var liten, har berättat varenda skröna som finns i Klintbergs böcker. I jag-form.  Som varje gång det ska städas, plockas in varor eller dukas av efter en middag, leker att KGB snart kommer och att man därför snabbt måste undanröja alla spår eftersom – som vi alla vet! – man vare sig får ha det stökigt, roligt, festa eller handla mjölk för KGB. Hon är också den där typen som bestämmer sig för att hoppa genom ringarna på en midsommarstång.

Spel är helt enkelt inte hennes grej, misstänker att det beror på att de ofta innebär att man måste följa regler och hålla sig inom vissa ramar (för att inte tala om: vänta på sin tur).

Kanske är det därför jag inte blir särskilt förvånad när jag får ett sms från min dotters pappa (som är nere och hälsar på sin dotter hos hennes mormor) som lyder:

”Inca håller i en frågesport för oss alla på altanen. Nusse och Lollo är också här. Inca frågar: vad är lätt att få men svårt att bli av med?
Din mamma svarar blixtsnabbt: ”Gonorré.”